Uppdaterad 06 06 99

SENASTE NYTT 6.6.1999

UBÅTSFRÅGA
UTAN SVAR
"Den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma" kallar Medborgargruppen i ubåtsfrågan det i en nyutkommen skrift
om sjutton års fruktlös jakt på ryska ubåtar i den svenska skärgården, till en extrakostnad för marinen av 3,5 miljarder kronor. De vet inte
hur rätt de har. Ty så länge makten får råda över sanningen kommer demokratin att knaka och dödandet att fortsätta, i Malexander som på
Möja, i Höör som på Koster, i Åmsele som på Sveavägen. Nu har det redan svängt helt i styckmordet och de oskyldigt dömda läkarna. Snart
kommer turen till den numera avlidne "bombmannen" Lars Tingström. Och till det ouppklarade mordet på Olof Palme. När går
regeringen?

Så här kunde det låta i Svenska Dagbladet den 1 juni 1999:

Den förre ledarskribenten på Dagens Nyheter väljer en obehaglig metod när han påstår att jag medvetet har förfalskat underlag. Domptör,
illusionist, bluff och lögn är andra ord som används i hans artikel. Dessa påståenden om oegentligheter är naturligtvis helt grundlösa. För
medborgargruppen och Olle Alsén har inga argument. Ingen annan av de oberoende kommissioner - Sven Andersson-kommissionen 1983 och
Ubåtskommissionen 1995 - som granskat frågan delar medborgargruppens uppfattning.

Det är ord och inga visor. Författaren är kommendören av första graden Emil Svensson. Han recenserade Medborgargruppens skrift
UBÅTSFRÅGAN den 9 april under rubriken KONSPIRATORISKT OM UBÅTSFRÅGAN och Alsén svarade den 11 maj. Efter Emil Svenssons
genmäle torde debatten vara slut på alla andra ställen än på denna hemsida!

Emil Svensson refererade med högaktning till ordföranden i den första ubåtskommissionen Sven Andersson, som varit både utrikes- och
försvarsminister:

Han tog intryck av underrättelseinformation och valde att peka ut Sovjet. Vid ett fåtal tillfällen som jag hade nöjet att träffa honom gav han också
uttryck för sin övertygelse att det var Sovjet som stod bakom kränkningarna.

Det var Sven Andersson som när IB-affären avslöjades sa att IB inte fanns. "Jag nekar ända tills jag blir övertygad om motsatsen". Men tillbaka till
ubåtarna.

Ubåtsjägarna fick vatten på sin kvarn när U 137 den 27 oktober 1981 rände rakt in och gick på grund i Gåsefjärden i Karlskrona. Marinen hävdade
genast att detta var en avsiktlig inträngning och det lyckades de t o m lura i dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin, som med darr på rösten talade
till svenska folket i TV och sa att den åldrade ubåten t o m hade kärnvapen ombord. Expressen visade på ett uppslag i tidningen hur Karlskrona
maldes till snus av en rysk atombomb. Och svensk militär övade i full stridsmundering på öarna runt omkring. I dag frammanar Emil Svensson
spökena ännu en gång.

Medborgargruppen presenterade sin bok på ABF i Stockholm den 21 april i år, naturligtvis utan att uppmärksammas av något som helst
massmedium. Men de är vana. Gruppen bildades under 1994 och dess verksamhet kulminerade i ett offentligt seminarium på Tekniska Högskolan
den 29 - 30 oktober samma år. Närvarande var bl a pensionerade flottamiralen Vladimir Tjernavin och konteramiral Viktor Prosvirov och presidiet
bestod av hovrättsråden Karl Bergkvist och Ingemar Rexed, professor Lars Bergström, konstruktören Gustaf Wibom och bland tolkarna var förste
sekreteraren vid Rysslands ambassad Konstantin Kosatjov. Hela materialet, som kom fram vid seminariet, överlämnades till UD, som omedelbart
hemligstämplade det! Inga referat förekom i pressen. Ty det är med de ryska ubåtarna som med mordet på Olof Palme. Informationsstyrelsens motto
från Andra Världskriget råder: EN SVENSK TIGER.

Gruppmedlemmen rektor Jan-Olof Rönn sammanfattade det så här:

Jag tror inte det är någon tillfällighet att medierna inte är här. Jag ansluter mig till amerikanen Noam Chomsky, som hävdar att medierna och
etablissemangen jobbar ihop. Om vi tänker oss att detta hade varit en dissidentgrupp i före detta Sovjet, som bestått av bl a en f d utrikesminister
(Lennart Bodström), en f d arméchef (Nils Sköld), en f d säkerhetschef som Gunnar Fredriksson faktiskt var, höga jurister, inbjudna flottchefer från
ett annat land, då hade CNN varit här. Nu är inte ens svensk TV här och nästan inga journalister.

För ubåtsfrågan finns det i varje fall en grupp. När det gäller utredningen av mordet på Olof Palme eller rättstillståndet i landet finns det inte ens en
medborgargrupp. "Privatspanarna" är inte seriösa. Och där är om möjligt situationen ännu värre. Eftersom den symbios som råder mellan
etablissemang och massmedia efter mordet också omfattar den organiserade brottsligheten.

Ubåtsjägarnas glansnummer är den instängda ubåten utanför flottbasen vid Hårsfjärden i oktober 1982. Larmet kom en vecka efter att Olof Palme
hade återtagit regeringsmakten, efter att ha blivit utkastad 1976. Detta är viktigt att komma ihåg, eftersom hela ubåtshysterin ingick i kampanjen mot
Palme, med syfte att få bort honom och åstadkomma vad man kallade ett systemskifte i landet. Men om detta knystar Medborgarkommissionen inte.
Och framför allt gör inte Olle Alsén det, eftersom han än i dag intar en ledande position bland alla desinformatörna när det gäller den brottsliga
mordutredningen.

Marinen kallade svensk och utländsk press till Hårsfjärden, byggde en åskådarläktare, hade guidade turer från förläggningen ned till bryggan, fällde
sjunkbomber och ljög så mycket man orkade. Nya begrepp infördes, som bottenspår, moderubåt och miniubåtar med larvfötter. Och medierna gonade
sig. Det kom 300 journalister och fotografer. Av dem var 100 från utlandet, 100 från Sverige och 100 från Sveriges Radio. Något sådant har väl
aldrig förekommit i Sverige tidigare? Jag ska nu visa att det är just vad det har.

UBÅTEN ULVEN
VISADE VÄGEN
I mitten av april 1943 underrättades svenska folket om att ubåten Ulven med 33 man ombord försvunnit vid övning på svenska västkusten.
Ett stort pressuppbåd följde sökandet efter den och Radiotjänst hade direktsändning från platsen. Efter tre veckor "påträffades" båten och
i början av augusti lyftes den i docka och allmänheten informerades om att den hade sprängts av en tysk ubåtsmina på svenskt vatten,
varvid alla omkommit omedelbart. Det är den "sanning" som råder den dag som är. Den sanning som svenska folket aldrig ska få veta är att
den svenska marinledningen efter en med den tyska marinledningen uppgjord alltför realistisk stridsövning lämnade 33 man att dö på
havets botten.

För min del började det med att jag som TV-producent på Sveriges Radio gjorde ett program om Ulven, där jag lämnade en rad frågor kring
händelsen obesvarade. Så inträffade mordet på Palme, och efter att ha fullbordat några andra projekt som jag höll på med antog jag erbjudandet om
förtidspension och började ägna hela min journalistiska verksamhet åt mordet. När det visade sig vara omöjligt att få fram några sanningar i svenska
media om denna affär gjorde jag en paus för att i stället gå till botten med ubåten Ulven. Efter ett halvårs arbete med sökande i Krigsarkivet, UD:s
arkiv och tyska militärarkivet i Freiburg

hade jag fått fram de uppseendeväckande uppgifterna att den officiella versionen var lögn från början till slut. Man kunde faktiskt tala om ett statligt
massmord på 33 sjömän vid flottan, av vilka de flesta var värnpliktiga. Jag menade att detta borde utredas och begärde företräde hos dåvarande
förvarsministern Roine Carlsson. Jag fick träffa hans statssekreterare Jan Nygren, som verkade skrämd för att han trodde att jag kom för att tala om
Palme, men som lovade att jag skulle få tillgång till alla papper. Sedan hörde jag ingenting förrän jag upptäckte att försvarsministern vänt sig till ÖB
Bengt Gustafsson som vänt sig till Palmehataren och kommendörkaptenen Hans von Hofsten, som på Krigshögskolans historiska avdelning,
assisterad av en viss överstelöjtnant Bojerud, skrev ihop en rikt illustrerad skrift om Ulven, i polemik med "en TV-producent". Skriften fick givetvis
maximal spridning i massmedia. Den hade bara det felet att den inte innehöll ett enda sant ord. Men von Hofsten belönades med
Krigsvetenskapsakademins stora pris på 10 000 kronor.

Det ironiska var att jag i mitt arbete med mordet på Palme just stött på denne mytoman inom marinen, och när jag släppte Palme för att ägna mig åt
Ulven, då råkade jag också på von Hofsten.

För säkerhets skull beställde Marinen av TV 3 ett nytt TV-program om Ulven, där de köpte delar av mitt program av Sveriges Radio. Programmet var
precis lika lögnaktigt som Hans von Hofstens skrift. Naturligtvis hade inte jag blivit tillfrågad om lånen ur mitt program.

Det blev i alla fall några föredrag på Rotary , ett på Sjöhistoriska Museet i Stockholm och ett annat på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Båda möterna var
talrikt besökta, av gamla marinofficerare och journalister, men naturligtvis stod det inget i tidningarna. På Sjöhistoriska medverkade också Hans von
Hofsten och gick ut hårt med sina lögner. I publiken fanns både Olle Alsén och Ander Hellberg från DN. De skrev inget. Men Olle Alsén låtsade vara
intresserad av att placera mitt material i tidningens söndagsbilaga, och fick en diger packe med fakta. Av någon anledning ville han också ha Hans
von Hofstens version. Naturligtvis kom det ingenting i DN, där jag allt sedan palmemordet är svartlistad.

ULVEN OCH PALME

PÅ ROTARY
På Rotary kan man ibland få tala fritt. Men det är off the record, når inte så långt, och så får man inget betalt. Till en början kunde jag
dock bli inbjuden att tala både om Palme och om Ulven. En klubb inbjöd mig att vara med veckan innan, då en sjöfficer skulle tala om
ubåtskränkningarna. Till min stora förvåning fick jag höra alla dessa rövarhistorier, inklusive den om de farliga ryska spetsnaz,
grodmännen som hade gått in i den svenska skärgården och stulit ubåtsminor. Efteråt tackade presidenten och sa att det påminde om när
förre förrädaren Pettersson i Grönköping stal polishunden Carolina.

Vid mötet träffade jag en tyska som bodde i staden. Hon hade varit gift med en norrman och kom till Norge med de vita bussarna i krigets slutskede.
Hon var dotter till en tysk ubåtsamiral från Första Världskriget och hon var mycket intresserad av vad jag hade att säga om Palme. Hon hade inga
svårigheter att smälta att det kunde vara Lisbet Palme som hade skjutit honom. Hon sa lite föraktfullt om folket på orten att de inte var i stånd att fatta
att en kvinna kunde döda sin man av kärlek.

I Medborgargruppens bok UBÅTSFRÅGAN berättar förre försvarsministern Anders Thunborg att han blev högeligen förvånad när
Ubåtskommissionen gav offentlighet åt sitt betänkande utan att först informera regeringen. Olof Palme ställdes alltså inför det faktum att hans egen
statliga kommission offentligt slog fast att de kränkande ubåtarna var sovjetiska. För att inte köra över den gamle socialdemokraten från Göteborg
Sven Andersson så blev överklassynglingen som blivit socialdemokratisk statsminister tvungen att avlåta en protestnot till de förvånade ryssarna. Vi
måste komma ihåg att så gott som hela den socialdemokratiska partiledningen ville ha bort Palme, som blivit en belastning och som gick från
förlustval till förlustval. Bilden klarnar alltmer. Även sagorna om de kränkande sovjetiska ubåtarna var riktade mot Palme. Och när Lennart
Bodström lät undslippa sig för några journalister att det inte fanns några ubåtar så såg Svenska Dagbladet till att han avlägsnades.

I dag bör vi ställa frågan om Granskningskommissionen tänker informera regeringen innan de kommer med sitt betänkande. Att döma av
strömhoppen från taburetterna i Göran Perssons regering har de redan gjort det. Till och med Marit Paulsen var tvungen att lämna det parti som
skolat henne till sin agitator på Brunnsvik och skaffa sig en reträttpost hos - folkpartiet. Och Pierre Schori försöker fly till Bryssel. Ska vi tippa att det
kommer att hända saker före midsommar? Att Sverige "kommer att skakas i sina grundvalar", som Hans Holmér uttryckte det.

Hälsningar Lars Krantz

PS Nu har Aftonbladet tre dagar i rad berättat om styckmordet och om att polisen blivit övertygad om att Per Lindeberg har rätt i sin bok DÖDEN
ÄR EN MAN att det är ett justitiemord på de två läkarna som dömdes. Tio man söker nu en gärningsman innan preskriptionstiden för dråp går ut den
10 juni. Hanna Olsson som skrev skandalboken ur feministisk synvinkel om rättegången vill inte kommentera. För denna hemsidas läsare är ju detta
inga överraskningar eftersom jag skrev det för länge sedan, men att det nu bubblar upp till ytan måste ses som ett gott tecken. DS