SENASTE NYTT 2002-11-27

UPPDATERAD 2002-11-29

NATIONALMORDET

FRUKTLÖST FÖRSÖKA
FEJKA FRÅN FÅRÖ
(Om man skulle försöka med en fictioncontext)

§ 1. Hälsade JOK (Jan O Karlsson) mötesdeltagarna välkomna och förklarade mötet öppnat

§ 2. Fastställdes dagordningen med talarlista och valdes EJ (Erland Josephson) till ordförande.

§ 3. Inledningsanförande av OP (Olof Palme), som lades till protokollet.

Mina herrar!

Som edsvurna har ni rätt att bli informerade om hur långt operationen framskridit. Min vän författaren Hans-Magnus Enzensberger har kallat
det som jag håller på med för ”en glidande statskupp” och det kanske man kan kalla det. Som tyskt krigsbarn i Norge lärde han sig norska
och har i sitt författarskap intresserat sig för Sverige (och Norge). I dagens lägesbeskrivning kommer jag att…

Nej nej nej. Efter mordet på Olof Palme är varje allegori meningslös. Varje satir går i stå. Verkligheten är sin egen parodi. Jag måste släppa det greppet.
Annars kan det gå som för Torgny Lindgren i dikten OM JAG VORE OLOF PALME. Precis som en moderat riksdagsman i en valstuga i en berömd tagning med
dold kamera inför valet 2002 talar Palme i hans dikt om hur de förökar sig.

Underklasserna bligar lömskt på varandra

i sina tidningar. Och hela tiden avlar de

i skamlös promiskuitet nya klasser.

I varje fall inbillar jag mig att det är så det går till.

Och ännu lever Basil Zaharoff. Leende, handskakande, med

lyftat glas

går han med sina anbud mellan dem alla.

Om man skriver så så skriver man för en speciell krets av välutbildade läsare och blir invald i Svenska Akademien. Den som går till Basil Zaharoff i
uppslagsboken får veta att han var en adlad finansman av svenskt ursprung. Spelade politiskt en stor roll som rustningskapitalist och som fransk-engelsk
agent på Balkan. Hade börjat i Turkiet 1877 i den svensk-engelska vapenfirman Nordenfeldt Gun & Ammunition Co och slutat 1936 enormt förmögen med
intressen i kasinot i Monte Carlo. Torgny Lindgren har visst skrivit en kodad roman om Palmemordet också. Privatspanaren Ingvar Heimer sa att hade ”min”
lösning.

Varje kommuniké, varje nyhet, varje utspel, varje uttalande måste ställas i relation till det ouppklarade mordet på statsminister Olof Palme
den 28 februari 1986. Se på invandrarministern Jan O Karlsson. Var var han när mordet ägde rum? Vad hade han för befattning? Det vet vi.
Han var statssekreterare i Finansdepartementet, det vill säga hos Kjell-Olof Feldt. Feldt ingick själv i konspirationen, den konspiration som
Palme skapade emot sig, väl vetande att det är lättare att styra sina fiender än sina vänner. Feldt konkurrerade med Ingvar Karlsson och
Sten Andersson om makten efter Palme. Hela nomenklaturan var beredd att dela bytet efter Palmes död. De håller på än.

Man hinner inte vända sig om förrän det händer nya saker. EU-parlamentarikern Margareta Winberg kommer med en nya variant. Angriper Evert Taube som
ojämlik torsk. Ungefär som när DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz på sin tid spolade Astrid Lindgren. Fast då var det ännu möjligt, ”politiskt korrekt”. Nu är
hon helgon. SVT-chefen Christina Jutterström har dubbla löner. Från Bonnier också, för sin tid som chefredaktör för DN. Postens nye VD, som vi inte ens
hunnit lära oss namnet på, Lennart Grabe, avgår med omedelbar verkan efter fyra år. Och plötsligt ska Posten vara kvar i statens ägo, förkunnar Leif
Pagrotsky. Björn Rosengren, som satt bakom paret PALME på GRAND-biografen på mordkvällen, kilar ut genom en bakdörr. Göran Persson lanserar sig som
president i EU. En grundlagsändring dribblas igenom i riksdagen. Och Mona Sahlin har hittat på att tillåta proffsboxning. Plötsligt har varenda
fackföreningsbas dubbla löner och fallskärmar.

EN ANNAN HISTORIA
Palmemordet är ännu tabu. Liksom den obefintliga mordutredningen. Och Hans Holmérs självmord. Framtidens historieskrivning kommer att ställa som första
stora fråga hur det var möjligt att Sverige under så lång tid kunde rulla på med lögnen i högsätet och demokratin mer eller mindre satt ur spel. För säkerhets
skull har de nu smugit på oss ett nytt statligt verk, som heter FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA med Heléne Lööw som generaldirektör eller vad hon nu är.
Som om det inte räckte med den förfalskarverkstad som heter FÖRSVARSHÖGSKOLANS HISTORISKA AVDELNING.

Jag ska upprepa frågan: Hur var det möjligt att mordet på Olof Palme kunde genomföras och att det sedan kunde gå decennier utan att det klarades upp?
Och utan att det kom till allmänhetens kännedom att någon utredning av detta mord över huvud taget inte förekom? Hur kunde de valda ombuden i Sveriges
Riksdag, 349 till antalet, allesammans föras bakom ljuset? Eller i varje fall förmås att förhålla sig passiva. Hur kom det sig att landets 17 000 poliser fann sig
i att visas upp som världens mest odugliga? Varför ställde jurister, åklagare, advokater, domare, upp? Varför teg massmedia?

Lögnindustrin arbetar för högtryck dag och natt. Där kommer ett radioprogram som heter DRÖMMEN OM DEN SVENSKA ATOMBOMBEN och som förtiger att
Sverige redan 1945 satsade på ett atomvapenprogram, Att vi trotsade riksdagsbeslut och fortsatte ända fram till 1976 innan vi gav upp. Att de sista resterna
av klyvbart material gick till Indien, som en liten grej på köpet för att vi i konkurrens med Frankrike skulle få sälja de begärliga Boforskanonerna. En diplomat
har ertappats med att smuggla mutmiljoner i resväskor i bästa TV-deckarstil. Han har släppts mot borgen och finns någonstans i Sverige i väntan på
rättegång i Indien. Utrikesministern gick en gång ut och sa att ”vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt”. Men han bet sig i tungan. Den provision
som Bofors hade betalat till sin duktige försäljare på 319 miljoner tycks på något sätt ha hamnat på Olof Palmes nummerkonto i Schweiz. En gång när han
frågade lantmätaren Owe Rainer om han ville bli justitieminister bad Owe Rainer honom om råd om vad han skulle göra med sina aktier. Gör som jag, sälj
dem och placera pengarna på konto i Schweiz, bör ha varit det råd Palme gav honom. Sedan läckte det ut. Den populära socialdemokratiska kvinnokvinnan
Nancy Ericsson gick till attack och Palme offrade Rainer. Han gjorde honom till generaldirektör för posten. Där stal han två diligenspistoler från Postmuseet
och förärade Palme i en symbolisk födelsedagspresent.

I de yttersta av dessa dagar, när Jan O Karlsson ska göra sig av med den extralön i form av pension han får av Posten så skänker han dem till Olof Palmes
minnesfond. Fonden får sina pengar av Olof Palmes Internationella Center och – Lisbet Palme. Det är den perfekta rundgången på de stålarna, tydligen.

Det var snudd på att vi hade blivit den fjärde kärnvapenmakten i världen. Enda skälet till vår enorma kärnkraftssatsning var att vi skulle få sprängmedel till
bomben. Vi hade ju varit pionjärer när det gällde vattenkraften. Det var aldrig lönsamt att framställa el med kärnkraft. Det var först när vi började sälja ut
kärnkraftverk och knowhow som det blev stålar och chefen Percy Barnevik kunde få bonus, 9 miljoner om året.
Vad skulle bomberna användas till? De skulle skickas mot den ryska arvfienden förstås. Missilerna som var under tillverkning hade redan döpts till Karl XII.
När Olof Palme tillträdde hade Sverige en enorm krigskapacitet. Vi var oskadda efter kriget, vi hade fler stridsflygplan än Frankrike. Vi hade jagare och
kryssare och ubåtar och snabbgående motortorpedbåtar. Vi hade napalm. Vi hade en system för övervakning av de egna medborgarna som överträffade
Sovjets hemliga polis KGB. Vi gick emot en ny stormaktstid.

I den där radiodokumentären, som jag talade om, om drömmen om atombomben sitter den tidigare försvarsministern Anders Thunborg och skrattar. Gång
på gång skrattar han. Som ambassadör i Moskva hade han minsann supit med ryssarna och hört dem skrocka om att de skulle braka loss med sina bomber
mot oss. De buntade ihop oss med USA. Det var första gången jag hörde hans röst. Men han kom in i mitt liv långt tidigare. Det måste ha varit 1968. Jag
hade fått för mig att vi skulle skriva en bok inför tvåkanalsystemet. TRE PÅ TV SER PÅ TV kom den att heta. De tre var Roland Hjelte, Calle Thorell och jag.
Jag glömmer aldrig den dagen när Rolle kom till köket i mitt hus i Hässelby och sa att de vill att vi listar 10 namn på förslag till kanalchef för TV 2.
Regeringen utser ingen som inte vi har godkänt, sa han. Det var som katten. I det ögonblicket hade jag så mycket makt som jag aldrig har haft varken förr
eller senare i mitt liv. Vi satte upp en lista. Överst stod chefredaktören för KF:s tidning Vi Örjan Wallqvist. Det blev Örjan Wallqvist. Om detta ska jag berätta
närmare en annan gång. Men flera år senare frågade jag Roland vem det var i regeringen som han haft kontakt med. Det var ingen minister alls utan just
statssekreteraren Anders Thunborg. Som var en av Palmes pojkar. En BOMBENS vän.

Vid mötet på ABF som jag berättade om i SENASTE NYTT 2002-10-22, då Thage G. Pettersson och förre kulturministern Bengt Göransson framförde en duett
till OLOF Palmes minne, nämnde Bengt Göransson att Palme vid ett tillfälle hade blivit inbjuden till Folkets Hus i Hissmofors att valtala. Det var 1982. Bengt
Göransson var den gången engagerad i Folkets Hus-rörelsen. Från styrelsen kom det genast protester. Palme skulle inte tala i Hissmofors. Han skulle tala i
Folkets Hus i Östersund. Men nu var det föreningen i Hissmofors som inbjudit honom, och han hade tackat ja. Nästa steg var att Palmes talskrivare från
Stockholm ringde och ville ha uppgifter om Folkets Hus i Hissmofors. Han fick lite uppgifter.

Sedan kom Palme. Salen var fullsatt. Det var den 6 augusti 1982. Till åhörarnas häpnad började Palme sitt valtal så här:

I dag är det 37 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima i Japan. Klockan var tio minuter över åtta på morgonen när
flygplanet med den fruktansvärda lasten flög in över stadens 370 000 invånare. Många barn var ute på gatorna på väg till sina skolor. Allt var
över på tre sekunder. Hiroshima föll i ruiner.

.....

Om en atombomb i dag skulle träffa en modern storstad kan man inte räkna med hjälp utifrån. Alla närbelägna storstäder är också bombade,
eftersom de är förutbestämda mål. Alla elektriska system slås sönder, alla datamaskiner och telefoner förstörs.

.....

Ett antal atomexplosioner förstör ozonskiktet, och därmed kan ingen vistas utomhus i mer än tio minuter. Epidemierna rasar, naturen
förstörs. Det är viktigt att vi vet allt detta för att det är ett belägg för att vi lever i dårskapens tid. Det är också viktigt att veta att i ett
kärnvapenkrig finns inga vinnare, bara förlorare. Begreppet seger blir fullständigt meningslöst. Det finns heller ingen anledning att tro på ett
så kallat begränsat kärnvapenkrig. . .

På ABF återgav Bengt Göransson inte ovanstående text. Som administratör i Folkets Hus-rörelsen var han mest upptagen av att den store PALME hade stigit
ned till det lilla HISSMOFORS i Jämtland, präglat av nedläggningar och arbetslöshet.

TRE DÖDAR PÅ RAD

I den skrattande Anders Thunborgs framträdande i radion härförleden fanns ingenting av Olof Palmes ångest. Där fanns ännu den yra som i dag tycks
behärska en president Bush, en Saddam Hussein, en vem du vill i talarstol, vid sammanträdesbordet eller i TV-soffan, som leker med tanken på
kärnvapenkriget som en möjlighet. Han påminde om DER LACHENDE MANN, Den skrattande mannen, en västtysk officer, som varit i Vietnam med
amerikanarna. Ett TV-team från DDR hade fått honom framför kameran i en studio som de hyrt i Västberlin och han berättade skrattande och intet ont
anande om vietcong (amerikanarnas öknamn på kommunisterna i Vietnam) och gulingarna. Det var i slutet på 40-talet. Den visades förstås inte i Sverige
men jag lyckades importera den till Göteborgs Studentfilmstudio, där jag då var ordförande.

Och jag har undrat över hur jag själv hamnade där jag gjorde. Jag vet att det var tidigt, och jag tror att det var en av miljöpionjärerna, Hans Palmstierna
som ledde mig dit. För först, när nyheten kom om Hiroshima, då trodde jag som alla andra att USA hade gjort något fantastiskt. Vi visste inte att Japan i
praktiken var slaget, att de två bomberna över de öppna städerna Hiroshima och Nagasaki var avsedda att visa Sovjet och resten av världen vem som hade
makten. Samtidigt som man ville testa sina vapen. Nyheten om Hans Palmstiernas död kom samma dag som riksdagen tog beslutet att bygga 13
kärnkraftverk den 27 maj 1975. Hade han begått självmord i protest mot Olof Palmes satsning på BOMBEN? Nyligen har jag fått bekräftat att just så var det.
Han blev det första offret på BOMBENS altare. I Sverige bör det tilläggas. Den 25 maj (på min födelsedag) 1975 gick han i sjön. Palme själv blev det andra
offret, den 28 februari 1986. Och på sätt och vis kan man väl säga att Hans Holmér blev det tredje, den 4 oktober 2002. Jag bortser då från alla andra offer,
mord och självmord, sammanbrott, ekonomiska ruiner, i hundratal både före och efter, ”i skuggan av Olof Palme”, som i Ingvar Carlssons boktitel. När
kommer förresten den aviserade andra delen av hans memoarer?

Hans Palmstierna blev riksbekant med boken PLUNDRING, SVÄLT OCH FÖRGIFTNING, som kom 1967 och såldes i 76 000 exemplar. Den beskrev hur
kapitalismen plundrade de fattiga och hur miljöförstöringen var ett globalt hot. Tage Erlander tände på boken och gjorde författaren till forskningschef vid
Naturvårdsverket. Han kom till kanslihuset, Jordbruksdepartementet, och betraktades av oss utomstående som en påläggskalv och självklar miljöminister.
Ödet ville annorlunda.

Hans Palmstierna tillhörde en adlig ätt från 1600-talet. Riksrådet, politikern och krigaren Nils Palmstierna var ledare för Hattarna. Farfadern till Hans, Erik
Kule Palmstierna, invaldes 1908 som liberal i Andra kammaren, men övergick till socialdemokraterna och kom att ingå i den första Brantingregeringen som
utrikesminister. VATTENKRAFTENS SOCIALISERING hette en skrift, som han gav ut 1908. Allt enligt en artikel i Svensk Uppslagsbok, skriven som många
andra i verket av Tage Erlander.

Hans Palmstierna var tidigt uppmärksam på kärnvapnens risker. Den förgiftning som det talades om i hans boktitel var inte vilken förgiftning som helst. I
första upplagan på 6000 ex hade han tänkt sig att man skulle kunna satsa på bridreaktorn, men det strök han sedan. Han hade kommit fram till att kärnkraft
bara kunde användas i stater, som kunde garantera demokrati under många sekler, för att inte säga millennier. Alltså en omöjlighet. Anledningen var att
plutonium inte bara kunde användas som sprängmedel, det var också ett extremt giftigt ämne. Några gram i dricksvattnet skulle i ett slag kunna döda
Stockholms halva befolkning. I händerna på terrorister kunde det utplåna kontinenter. Den risken finns än i dag. Men den är det märkvärdigt tyst om. Kan
dyka upp i någon infantil deckare av Jan Guillou som sedan blir underhållning i TV. Man löser numera kärnkraftens problem med opinionsundersökningar och
statistik. 60 procent av befolkningen anser att kärnkraften är ofarlig, och då är den ofarlig.

De kvantiteter som Olof Palme erbjöd Rajiv Gandhi 1985 var visserligen små men ingalunda oskyldiga. Det var genom dem som han fick igenom den ännu
outredda Boforsaffären. Sveriges bidrag till Indiens atombomb.

Sonen till Hans Palmstierna psykiatern Tom har berättat för mig hur han upplevde den tiden då hans far dog. Han var 19 år. Under många nattliga samtal
hade fadern berättat om sina depressioner och sin ångest. Inte minst för de upplevelser som han haft som ung i det ockuperade Holland. Hans mor var
judinna, som gifte om sig med en holländare. De flyttade till Holland 1939 och barnen kom att arbeta aktivt i motståndsrörelsen mot tyskarna. Även systern
Gunilla var med. Det rörde sig om rena krigshandlingar under ständigt deportationshot.

”Begravningen hölls i Duvbo kyrka, där vi bodde – jag ordnade det hela med mina kontakter som kantor i församlingen. Vi hade en avskild, borgerlig
begravning eftersom familjen krävde detta. Jag ordnade musiker som jag kände. Ingen kyrklig officiant. Jag tror att Marit Paulsen var enda talare. Media ville
vi inte ha med. Däremot kom grannar och släkt samt Ingemund Bengtsson, jordbruksminister och pappas närmaste chef, och från regeringen Tage Erlander.
Mamma ville inte ha med Olof Palme. Hon förklarade att han hade svikit, men inte hur. Kungens handsekreterare var förstås där, Carl Fredrik Palmstierna,
min pappas farbror. Min farfar och alla Hans syskon, syster Gunilla, scenografen, och hennes man författaren Peter Weiss. Mormor, moster med man.
Kusiner. Min och min brors fästmör och deras föräldrar.”

”I min familj är det ingen som klarar av att tänka på att min far suiciderade. Det tog mig flera år att pussla ihop hur han mådde det sista halvåret. Han
plågade sig igenom tvångsmässig nattlig arbetsamhet och svår kronisk morgonångest. Hans judiska mor flyttade med honom 13 år och Gunilla 11 till Holland
1939. Med den tyska ockupationen kom de att leva under ständigt deportationshot. Styvfamiljen var troligen kollaboratörer. Han berättade det för mig vid
många nattliga samtal under mina tonår.”
”Efter hans död sprängdes hela familjen i stycken. Vi kan fortfarande inte tala med varandra om detta. Gunilla, min mor och min bror förnekar intensivt
självmordet. Det talades om att han hade drunknat vid bryggan vid Ljuseterö. Detta är rent nonsens. Så här gick det till:

Hans skulle skriva mycket under våren 1975 – sa han – och bosatte sig på sommarstället på Ljusterö. Min mor var hemma i Sundbyberg och sysslade med
partiarbete. Efteråt har jag reflekterat över om de var på väg från varandra. Helgen innan han dog var jag och min flickvän ute och hälsade på honom. Han
verkade oerhört lättad, mådde bra och var glad för första gången på länge.”

”Söndagen den 25 maj åkte min mor hem från Ljusterö. Hans besökte sin syster Gunillas sommarhus, som också låg på Ljusterö. Han lånade hennes badkar
och städade badrummet noga efter sig. Han lånade Gunillas telefon och ringde sin far Kule och talade om hur mycket han älskade honom. Sedan tog han
bilen tillbaka till Sillviken på Norra Ljusterö. Han drack något alkohol. Det var en stilla och vacker solnedgångskväll. Han tog båten från bryggan och och satte
kurs söderut mot Edö ö. Han hade en elektrisk aktersnurra, helt tyst, tystare än åror. En fantastisk upplevelse! Han hade varit sjöscout och var mycket
sjövan, så det kan uteslutas att han felnavigerat. Han drog upp båten på norrsidan av Edö och förtöjde den i ett träd. På förmiddagen den 27 maj hittade
sjöpolisen båten och efter att ha draggat i vattnet utanför hittade man honom. De rekommenderade oss att ta kontakt med dem vi ville underrätta, för de
trodde inte att de skulle kunna hålla det hemligt mer än några timmar. Jag fick tag i Marit Paulsen, som var nära vän till familjen på den tiden. Hon hann inte
få tag i sin man Sture, som satt i traktorn på åkern och fick höra det kablas ut i lunchekot klockan 12.30."

Tom Palmstiernas gripande berättelse ger indirekt förklaringen till Olof Palmes död elva år senare. Samma euforiska stämning hos en människa som har
bestämt sig för att dö. Samma noggranna förberedelser. Och på något sätt samma bakgrund till beslutet. Båda var oerhört medvetna om den apokalyps som
väntade vid ett kärnvapenkrig. Palme började sin dag med att spela tennis med Harry Schein. Han skickade hem sina livvakter, vilket han egentligen inte
hade befogenhet att göra. Det finns uppgifter om att det till och med var Lisbet som sa att de inte behövdes. Han gav en intervju för en facktidning. Han tog
emot norske ambassadören. Han ringde sin älskarinna Emma Rotschild i USA. Han ringde partisekreteraren Bo Toresson. Han hade också ett telefonsamtal
med den gamle partisekreteraren Sven Aspling. Denne har berättat att han ringt Palme för att göra upp om fjällvistelse i Åre under sportlovsveckan, som
familjerna traditionsenligt brukade tillbinga tillsammans. Detta måste vara osant, eftersom detta var sista dagen i sportlovsveckan. Enligt Jan Guillou var Bo
Toresson den siste nyktre personen som Palme talade med innan han gick på bio. Aspling uppgav att Palme sa att han måste sluta samtalet för att Lisbet
stod i tamburen och väntade. De skulle nämligen gå på bio. Om detta är riktigt betyder det att Jan Guillou var väl informerad om vilka telefonsamtal Palme
hade före biobesöket, vidare om att Sven Aspling i motsats till Toresson inte var nykter. En gång hade Olof Palme gjort entré i det socialdemokratiska partiet
genom att helt enkelt kliva in på partiexpeditionen och presentera sig för Aspling.

De som träffade Palme denna sista dag i hans liv har alla vittnat om vilket strålande humör han hade. Liksom Hans Palmstierna var han i närmast euforisk
stämning Det finns ett markant undantag. Det var vid lunchen i restaurangen på Rosenbad, då han var mycket irriterad. Jag har tolkat det så att han givit
order om att Harvardaffären, skatteärendet som låg i Länsskatterätten, skulle avlägsnas. Och han hade inte fått det bekräftat. Någon timme senare försvann
akten, och diariet i datorn raderades. TT gick senare ut med uppgiften att allt hade försvunnit. Det var dock felaktigt. Hans advokat hade lämnat in det i två
exemplar och det andra låg i kopior och väntade på pressen. Men efter mordet kom ingen press. Förrän jag långt senare kom dit och fick hela saken. (Se min
bok ETT VERKLIGT DRAMA).

Hans Palmstierna var ensam om sitt beslut. Olof Palme var de stora gesternas, det stora skådespelets man. Det skulle se ut som ett attentat. Han skulle gå
till hävderna som fredsapostel, skjuten av okänd gärningsman. Och hela det politiska etablissemanget tyckte det var en bra lösning.

Först efter nära sjutton år kunde jag på denna sida lägga fram bevis för att det aldrig förekommit någon mordutredning. Hans Holmér hette
länspolismästaren som fått regeringens och ytterst Olof Palmes uppdrag att planera uppläggningen och efteråt se till att alla spår sopades undan. GENERAL
SPÅRLÖS hade man döpt honom till i poliskretsar.

Den judiske författaren och journalisten Arthur Koestler skrev en gång att de tre mäktigaste grupperingarna i världen var judarna, de homosexuella och
Standard Oil Company. Han kunde ha tillagt feministerna. Som efter mordets symbolhandling, ”kvinnor kan”, övertog kultursektorn. För Olof Palme kom
insikten om kärnvapenkriget som ett hot mot civilisationen i konflikt med hans makthunger. Den lösningen han valde var att låta sig likvideras, med största
sannolikhet av sin egen hustru och med hjälp av sönerna. Medan hela poliskåren ställde upp som statister, kör, fotfolk, villospår.

Hans Holmér hade anförtrott sin chaufför och livvakt att han skulle ta sitt liv om han blev avslöjad hellre än att låta sig dömas till livstids fängelse. Den 4
oktober i år var det ett faktum och han suiciderade. Ännu är inga detaljer offentliggjorda, men det skulle inte förvåna om förloppet företer likheter med Hans
Palmstiernas och Olof Palmes.

Det har sagts att svenska folket inte är moget att få veta sanningen. Till exempel om den sjukdom som flera personer i
regeringskretsen led av. Sveriges Robespierre, skojaren Ebbe Carlsson, gjorde ingen hemlighet av att han dog i aids. Han var
Hans Holmérs partner under 20 år. I polisfackets tidning tecknade Hans Holmér ett porträtt av sin käre, som han haft daglig och
uppenbarligen också nattlig kontakt med under dessa 20 år. Utan någon utbildning hade Ebbe Carlsson snackat sig fram till
posten som pressekreterare hos justitieminister Lennart Geijer. Han gick som barn i huset både i kanslihuset och på
socialdemokratiska partiexpeditionen, med titeln bokförläggare först på socialdemokratiska Tidens förlag och sedan på Bonniers
fackboksförlag Prisma, både i polishuset Kronoberg på Kungsholmen och på Dagens Nyheters redaktion. Vid sitt frånfälle 1993
tycks han ha lyckats smitta ned hela etablissemanget inklusive OLOF PALME.

LARS KRANTZ