You are on page 1of 2

SENASTE NYTT 2002 –08 -28

NATIONALMORDET LÖST

EFTER 16 ½ ÅR
HANS HOLMÉR LJÖG FRÅN BÖRJAN TILL SLUT
Vad gör man när man när man sexton och ett halvt år (inte bara på dagen utan också på timmen och minuten, klockan 23.21 i kväll) efter
mordet på Olof Palme anser sig sitta inne med den definitiva bekräftelsen på lösningen? Man kan inte gå till polisen. De är alla insyltade. Man
kan inte gå till Riksåklagaren. Han satt i Palmegruppen. Regeringen? Riksdagen? Massmedia? Den hemska sanningen är den att det inte
finns någonstans att gå. För mig som pensionerad murvel och mediaman återstår detta märkliga medium som kallas för Internet. Sedan
starten för precis sex år sedan har mina läsare klickat på www.pi.se/krantz nästan 82 000 gånger. Den här kvällen hoppas jag ni får lön för
mödan. Det ska bli intressant att se om de styrande i kansli- och riksdagshus och mina kolleger i massmedia kommer att släppa valkäbblet
om dagistaxor, invandrares språkkunskaper, mobiltelefoner i klassrummen och om Jesus kunde gå på vattnet. Om ingenting händer nu så
händer det aldrig. Varsågoda!

Läsare av min sida har kunnat följa utredning efter utredning och utredningar av utredningar i en enda fåfänglighets fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Det märkliga är att ända sedan skottet föll har det nästan inte sagts eller skrivits ett sant ord om denna historiska händelse. I dag handlar min text om
polismästaren i Stockholm Hans Holmér, som av regeringen Carlsson under hela det första året efter händelsen hade i uppdrag att fånga in mördaren och
lösa mordet. Inofficiellt tycks hans uppdrag ha varit det rakt motsatta, att inte utreda mordet, att ljuga och hitta på och blanda bort korten så att total
förvirring uppstod. Resultatet är lika dant i dag. Därför måste regeringen Göran Persson ställas mot väggen.

Hans Holmér lämnade in sin avskedsansökan den 5 mars 1987 efter att i 341 dygn ha lett spaningarna efter Palmes mördare. Ett år senare kom han med den
märkliga boken OLOF PALME ÄR SKJUTEN ! . Där berättar han om hur han vid middagstiden den 27 februari hade lämnat Stockholm och kört till Borlänge,
där han tagit in på Scandic Hotell för att nästa dag fortsätta till Sälen och Vasaloppet. Mina läsare vet redan att redan detta var lögn. Hans Holmér var aldrig
anmäld till Vasaloppet. Han hade tagit in på hotellet tillsammans med sin nya fästmö Åsa, en polis. Så här skaldar Hans Holmér i sin bok:

”Jag har tillbringat kvällen med att stoppa i mig bananer, russin, jordnötter, choklad, koreanska äppelpäron, vingum och öl. Den egendomliga uppladdningen
med kolhydrater inför ansträngningarna på söndagen har följts av min kvinna med förståelse men med förundrade ögon.

Jag sover gott. Telefonen är knäpptyst. Jag har inte heller någon personsökare med mig som kan pipa och störa friden. Vasaloppshelgen är faktiskt den enda
helg på året, då poliserna på ledningscentralen inte vet hur de ska få tag i mig.

Jag vaknar i gryningen på lördagsmorgonen och oroar mig över hur vädret skall bli. Jag har nog aldrig varit så vältränad inför ett Vasalopp men jag fasar
inför tanken på dagsmeja och en rad omvallningar. Åsa låtsas sova när jag går ned i receptionen och ber om varmt vatten i en termos. Klockan är 7.35 och
hotellets frukostservering har ännu inte öppnat. Den piggögda flickan i receptionen frågar mig om jag har hört att det har varit ett mord.

Nej, det har jag inte. Här i Borlänge? Jag undrar om flickan har känt igen mig och att det är därför som hon berättar om mordet eller om ett mord i Borlänge
är så sensationellt att hon måste berätta det för alla.

Nej, i Stockholm, svarar flickan. Det klarar de andra, hinner jag tänka, innan hon tillägger:

Olof Palme är skjuten!”

Jag kommer nu att lägga ut en text utan skyddsnät, som visar att Hans Holmér närmast måste betecknas som mytoman, och då givetvis en brottslig sådan,
eftersom han under hela det första året hade ansvaret för att NATIONALMORDET löstes och inte ett enda ögonblick tog den uppgiften på allvar. Det finns
givetvis anledning återkomma till denna text, som helt vänder uppochned på allting, men nu serveras ni den rakt på på det här sättet. Det skall tilläggas att
Hans Holmérs chaufför Rolf Dahlgren har avlidit, liksom Roland Ståhl, som själv satt med i polisens Palmegrupp.

CHAUFFÖREN BERÄTTAR
Polisinspektören Rolf Dahlgren har lämnat följande uppgifter om sina förehavanden fredagen den 28 februari 1986. Uppgifterna har lämnats i
samband med besök hos riksdagsmannen Jerry Martinger i riksdagshuset i slutet av 1980-talet. Datum för besöket framgår av den skrift med
innehåll enligt nedan som Martinger efter sammanträffandet med Dahlgren överlämnat till polisöverintendenten Roland Ståhl vid
Rikskriminalpolisen.

Vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde Dahlgren bl a som chaufför åt länspolismästaren Hans Holmér. Tjänstgöringen följde i allmänhet en på förhand
uppgjord tidsplan men kunde ibland också innebära plötsliga, ej planerade ”inhopp”. Den 28 februari 1986 var det meningen att han måste utföra en
hämtning på Stockholms Central under mitten av eftermiddagen. Dahlgren skulle tjänstgöra under tiden klockan 15.00-24.00. Strax efter lunch blev han
emellertid uppringd av Hans Holmér som uppgav att Dahlgren kunde vara ledig nämnda dag bortsett från att han måste utföra en hämtning på Stockholms
Central under mitten av eftermiddagen. Dahlgren strök då den anteckning om tjänstgöring som han gjort i sin dagbok samtidigt som han talade med Holmér
i telefon. Som skäl för att ge Dahlgren ledigt uppgav Holmér följande: ”Jag avser inte att vara i Stockholm under kvällen”. Dahlgren vet inte varifrån Holmér
ringde, men han utgick ifrån att samtalet kom från Holmérs tjänsterum på polishuset.

Holmér sade att en mansperson skulle hämtas vid Centralstationen och därefter köras till Slottskajen, där Dahlgren blev tillsagd att vänta medan mannen
uträttade ett ärende. Enligt Holmér skulle mannen sedan transporteras till polishuset. Tidpunkten för nämnda hämtning var vid ungefär den tid då Dahlgrens
tjänstgöring egentligen skulle börja, alltså någonstans omkring klockan 15. Dahlgren fick uppfattningen att den person som han skulle hämta var en polisman
som kommit med tåg från någon annan del av Sverige. Men att det skulle handla om en polis var enbart en gissning från Dahlgrens sida. Dahlgren kände inte
heller igen den person som han mötte vid Centralen. Enligt Dahlgren såg den hämtade mannen ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern, men även detta var
en gissning från Dahlgrens sida. Mannen presenterade sig inte ens för Dahlgren, men hade inga problem att hitta fram till Dahlgrens bil eftersom han tydligen
var förberedd på såväl bilens som Dahlgrens utseende.

Vid Slottskajen var det mycket trångt med bilar, men Dahlgren hittade en tom parkeringsruta i den del av parkeringslängan som låg närmast Mynttorget. I
samband med att mannen steg ur bilen passerade moderate partiledaren Ulf Adelsohn förbi och mannen, som inte sagt något till Dahlgren under hela färden
från Centralen, sade då: ”Titta, där går Adelsohn”. Dahlgren fick inte uppfattningen att mannen var närmare bekant med Adelsohn på något sätt, bara att
mannen kände igen Adelsohn när han såg denne gå in i ett av husen vid Mynttorget ett stycke från bilen.

Mannen var borta cirka tjugo minuter, men Dahlgren vet inte åt vilket håll denne begav sig. På särskild fråga uppger Dahlgren emellertid att han är ganska
säker på att det inte var till något av riksdagens hus som mannen gick eftersom Dahlgren menar att han i så fall skulle ha sett detta med hänsyn till sin
position i bilen. När mannen kom tillbaka hade han mycket bråttom och uppgav att man nu måste skynda sig till polishuset. Dahlgren blev stressad och
råkade i samband med att han backade ut från parkeringsrutan köra emot en annan bil. Han steg ur sin bil och tittade på den påkörda bilen och såg då att en
mindre skada uppstått på den andra bilens ena bakskärm. Dahlgren sade till den skjutsade mannen att man inte kunde åka iväg utan vidare utan måste
”ordna upp” det inträffade med den andra bilens ägare, men detta gjorde den skjutsade mannen upprörd. ”Det har vi för helvete inte tid med”, sade denne
med höjd röst. ”Jag tar numret och ordnar den saken senare”, sade mannen, varefter Dahlgren körde iväg.

Under färden från Slottskajen till polishuset förekom inte något samtal mellan Dahlgren och den skjutsade mannen. När man kommit fram till polishuset
underströk mannen att han ville att man skulle köra ner i polishusets garage, vilket Dahlgren gjorde. Nere i garaget stod två personer, som Dahlgren
uppfattade som yngre polismän, och väntade på den hämtade mannen.
Efter det att Dahlgren utfört skjutsningsuppdraget körde han hem till sin bostad med bilen. Han brukade ibland ta med sig bilen hem för den händelse det
skulle dyka upp något ”plötsligt uppdrag”. Och eftersom den aktuella dagen hade börjat lite konstigt med ett hämtningsuppdrag trots inställd tjänstgöring
ville Dahlgren vara ”på den säkra sidan”.

Vid 16.15-tiden kom två manliga kollegor på besök till Dahlgrens bostad. Kollegorna hade med sig en flaska whisky. Eftersom Dahlgren sällan drack sprit och
dessutom hade en egendomlig känsla av att det skulle kunna dyka upp något extrauppdrag under kvällen lät Dahlgren kollegorna dricka ensamma. Dahlgren
gjorde i ordning lite kaffe åt sig själv och de tre satt sedan och pratade i ungefär en timme. Därefter hämtades kollegorna av den enes fästmö.

Bara några minuter efter det att kollegorna lämnat Dahlgrens lägenhet kom en annan polisman helt oväntat till Dahlgren. Dahlgren kände inte denna
polisman närmare men vet att vederbörande jobbade nära Hans Holmér. Den besökande polismannen uppgav att han medförde ett uppdrag från Holmér som
innebar att Dahlgren, trots tidigare besked om ledighet, skulle tjänstgöra under kvällen och hämta Holmér vid en viss tid. Dahlgren vill inte uppge på vilken
plats som han skulle hämta Holmér, men säger att platsen i fråga låg ”ganska många mil från Stockholm”. Dahlgren vill inte heller gå närmare in på frågan
vid vilken tid han skulle hämta Holmér eller på vilket sätt han skulle ta sig till platsen för hämtningen. På särskild fråga huruvida inte hämtningen skulle ske
på vanligt sätt, d v s med bil, uppger Dahlgren att han i nuvarande läge är förhindrad att svara på detta. Men Dahlgren lovade att eventuellt återkomma på
denna punkt.

Med anledning av att Dahlgren inte vill lämna några uppgifter om hur hämtningen av Holmér gick till uppstår här en lucka i berättelsen.

(Jag kan tillfälligt fylla i den luckan genom att upplysa om att Dahlgren för kommissarie Gösta Söderström uppgivit att han hämtat Holmér i Falun och att de
flugit. Huruvida det var med reguljärt flyg från Dala Airport i Borlänge eller med polishelikopter får en kommande utredning visa. Kommissarie Söderström
har anmält Hans Holmér för hans osanna skildring till polismyndigheten, åklagarmyndigheten och RÅ, riksåklagaren. Föranledde ingen Åtgärd. Kommissarie
Söderström är känd som första polisbefäl på mordplatsen. Kz)

Dahlgren uppger sedan att han och Holmér från ungefär klockan 22.30 kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren hade svårt att
förstå. Holmér gav hela tiden Dahlgren order om att köra runt till olika platser. Dahlgren uppger att det nästan kändes som att han körde
omkring med en turist som bara skulle se sig omkring. Vid 22.45-tiden, när man befann man sig vid Mariatorget, steg Holmér ur bilen och
gick fram till en husingång invid något slags hotell. Dahlgren såg hur Holmér där pratade med en annan man i porten och på vägen ut från
denna gav mannen Holmér en kvällstidning. Dahlgren uppger att han på grund av mörker hade svårt att iaktta den andre mannens utseende.
Efter det att Holmér satt sig i bilen bad denne Dahlgren att vänta några minuter medan Holmér läste något i tidningen. Därefter fortsatte
färden in mot de mer centrala delarna av staden. Olika delar av Sveavägen passerades därvid ett flertal gånger.

Den man som Dahlgren skjutsat under eftermiddagen hämtades vid Operan ”några minuter före 23” och åkte med i bilen runt kvarteret vid Rådmansgatan
ett flertal gånger – det verkade som om mannen och Holmér letade efter något eller någon där - varefter mannen släpptes av i trakten kring Odenplan.
Dahlgren minns inte exakt till vilken adress som mannen i fråga transporterades.

(Kom ihåg att mordet skedde klockan 23.21 !)

Strax före klockan 23.30 befann man sig vid ”ena kanten av Hagagatan”; det är oklart om Dahlgren menar den norra eller södra delen av denna gata. Holmér
steg då ur bilen och gick fram till en man i 25-årsåldern, cirka tio meter bort. Det verkade som om Holmér hade stämt möte med mannen, eftersom Holmér
strax dessförinnan givit Dahlgren order om att köra till just denna plats. Efter några minuter kom Holmér tillbaka till bilen och berättade att statsminister Olof
Palme blivit skjuten på Sveavägen.

Färden fortsatte därefter mot den plats där mordet på Palme skulle ha ägt rum. Dahlgren tyckte att det var konstigt att Holmér inte ville
stanna på platsen där det nu samlats en hel del folk. Men Dahlgren fick bara order om att ”rulla sakta förbi”. Dahlgren är helt säker på att
han och Holmér passerade mordplatsen sju minuter efter mordet.

Någon halvtimme senare, när man efter fortsatt rundkörning i Stockholms centrala delar befann sig på Norr Mälarstrand, fick Dahlgren order om att stanna
bilen och hämta en väntande kvinna i 50-årsåldern. Kvinnan skjutsades till en adress i Sundbyberg. Dahlgren minns inte adressen, men han minns att han,
en stund efter det att kvinnan lämnat bilen och man kört från platsen, upptäckte att kvinnan glömt kvar någon sorts jacka e dyl i bilen.

Dahlgren fick slutligen order om att köra till Mälarhöjdens tunnelbanestation, där han lämnade av Holmér strax före klockan 00.30. I
samband med att Holmér steg ur bilen påminde denne Dahlgren kraftfullt om Dahlgrens tystnadsplikt avseende dennes uppdrag för Holmér
under dagen och kvällen.

Innan Dahlgren körde från platsen såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, i vilken det förutom föraren satt minst en ytterligare person. Den
kvarglömda jackan tycktes inte vara något problem, eftersom Holmér tog med sig denna när han lämnade Dahlgrens bil.

Bästa läsare!

Läs igenom denna texten många gånger. Genom sina många detaljer har den sannolikhetens prägel. Några sådana detaljer kan jag på rak arm säga stämmer
med uppgifter från andra håll i utredningen.

Jag önskar mina läsare en god sömn.

LARS KRANTZ

You might also like