NATIONALMORDET

SENASTE NYTT 2002-12-13

STATEN
AVSKAFFAR
SIG SJÄLV
PALMES DÖD UTREDS INTE
Till slut blev det debatt i Riksdagen om EMU och om EURON. Det skedde den 9 december år 2002, två veckor före jul. I en så gott som tom
plenisal. Av säkerhetsskäl ingen allmänhet annat än en ditkommenderad skolklass på läktaren. En tretimmars föreställning som
direktsändes i radio och TV. Det rullade i gång med den unge oprövade (s) Tommy Waidelich som förste talare. Han slog fast att en
folkomröstning ska äga rum den 14 september år 2003. Han och hans parti var FÖR en anslutning. Sedan kom moderaten, KU-ledamoten och
ordföranden i Justitieutskottet Fredrik Reinfeldt och förkunnade att nu hade en årslång valkampanj för anslutning till EMU inletts. M var FÖR.
Därefter kom folkpartisten Karin Pilsäter och sa att hon var FÖR. Turen kom till Kristdemokraterna, till vilka numera hör KU-ledamoten,
förre moderaten Björn von der Esch. Det var han som hade efterlyst en debatt i Riksdagen. Han hade hävdat att Riksdagen begick ett
lagbrott när de dribblade igenom en grundlagsändring utan debatt. Han var EMOT både EU och EMU. Det var därför han bytte parti. Men
hans nya parti (Kd) petade honom och i stället kom en kvinna som hette Helene Höij och talade FÖR! Sedan kom en vänsterpartist, en
centerpartist och en miljöpartist i tur och ordning och talade EMOT. Diverse repliker däremellan. Med andra ord, det blev ett mästerstycke av
manipulerad demokrati.

Egentligen hade saken redan avgjorts den gången vi i en folkomröstning med minsta möjliga marginal röstade JA till EU. Och där fick svenska folket en viss
vägledning genom att dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (s) hand i hand med dåvarande partiledaren Carl Bildt (m) for till Brüssel och inför TV-
kamerorna före omröstningen skrev på ansökan om medlemskap. Så här ska ni rösta, gott folk. I Danmark hade folket röstat NEJ första gången. Efter en
kampanj gjorde man om folkomröstningen och då gick det bättre. Det blev JA. Alla partierna vet i dag att den sammanlagda opinionen i Sverige är ökande
negativ till EMU, ja till och med till EU där vi redan är med. Vid omröstningen om ett år blir det säkert ordning på torpet. Om det inte har hänt andra
hemska saker innan dess. Som till exempel ett kärnvapenkrig. Det är inte heller säkert att EU finns kvar. Som Nationalteaterns Ulf Dageby sjöng i en klassisk
visa om atombomben:

Det löser sig sa han som sket i vasken

Det ordnar sig på måndag ska du se

Det förhåller sig med demokratin som med mordet på Olof Palme. Det är ingenting man springer och babblar om. Precis som med vissa
dödar. Och vissa begravningar. Massmedia vet sin roll. Politikerna vet sin roll. Juristerna vet sin roll. Poliserna vet sin roll. Prästerna vet sin
roll. Läkarna. Till och med psykiatrikerna. Alla.

Så här skrev regeringsrådet Gustaf Petrén 1990 i skriften RÄTTSSTATENS FÖRFALL:

Kommer rätten i konflikt med politiska önskemål går i allmänhet politiken före rätten.

Riksdagen är i realiteten det organ som i sista hand tolkar grundlagen. Det blir i uppkommande fall genomgående politiskt bestämda tolkningar, ofta av
tvivelaktig rättslig kvalitet.

Inom den statliga förvaltningen har respekten för rättsliga ståndpunkter minskat. Hänsyn tas i stigande grad till politiskt betingade påtryckningar.

Domstolarna är sett i ett större perspektiv inte särskilt effektiva som värnare av rättssäkerheten. Ofta ser de som sin uppgift att vara mera statens förlängda
arm än ett skydd för medborgarna mot misstag och övergrepp från det allmännas sida.

Riksdagen blir allt mer ett transportkompani för verkställighet av de partiuppgörelser som träffats, vanligen utanför riksdagens ram om än med tanke på
voteringarna i denna.

Han tillade att Högsta Domstolens påtagliga lojalitet mot den politiska makten var en källa till oro. Gustaf Petrén kommenterade också Palmerättegången mot
Christer Pettersson på följande sätt:

Förtroendet bland allmänheten för domstolarnas objektivitet är i färd med att naggas i kanten. Händelserna under Palmerättegången med särbehandling av
en person har inbjudit till kommentarer i denna riktning.

Denna försiktiga kritik av Lisbet Palme kostade Gustaf Petrén livet. Vid ett Rotaryföredrag i Kalmar, då han skulle tala om rättsstatens förfall, segnade han
ned och dog.

Advokaten Olle Arwidsson kommenterade rättegången mot Christer Pettersson i radion så här:

Jag har haft tillfälle att gå igenom förundersökningsmaterialet mycket grundligt och jag måste säga att jag är oerhört fundersam över, ja jag skulle vilja gå så
långt som att fråga om det över huvud taget finns förutsättningar för ett åtal. Det får inte förekomma några frågetecken. Varje tveksamhet skall vändas till
42-åringens fördel. (Först ett stycke in på rättegången namngavs han i media.) Vi har ett mord med en man med en pistol i handen. Först och främst skall
det klarläggas från åklagaren att den person som utpekas var den man som höll i vapnet. Och vad finns nu att tillgå? Åklagaren har inte kunnat ta fram något
skjutvapen. Han har inte bundit den här mannen vid brottet. Han har inte ens kunnat visa att mannen någon enda gång sysslat med skjutvapen. Vi ska också
ha klart för oss att Lisbet Palme inte är något vittne. Hon är målsägare och maka till den mördade Olof Palme.

Detta juridiskt stringenta uttalande om rättegången och Lisbet Palme kostade Olof Arwidsson livet. Han for till Amerika och återvände inte därifrån levande.

Den krets kring typografen Fritz G Pettersson som blev kallade Privatspanarna hävdade envist att det så kallade Polisspåret var det rätta. Till de mest
energiska hörde Ingvar Heimer, som inte skydde några medel när det gällde att fråga folk om vad som hände på mordnatten. Till slut fick han fram att Lisbet
Palme och sönerna ljög om sina förehavanden den natten. Det la han ut på en hemsida. Han spräckte Polisspåret. Det kom att kosta honom livet. Den 9
februari år 2000 påträffades han på perrongen till Vårbergs tunnelbanestation svårt skadad på tre ställen i huvudet och längs ena sidan ända ned till foten.
Trots en formell anmälan från poliskommissarien Gösta Söderström om mord blev dödsfallet inte utrett.
ALLA SKA TYSTAS, sa nydemokraten i Norrtälje kommunfullmäktige Bengt Sjöblom vid ett tillfälle. Han var barndomsvän med gotlänningen
Lars ”Bombmannen” Tingström och väl medveten om att det var ett justitiemord med bland andra scientologerna inblandade. Tingström
dömdes till livstid för bomber han aldrig hade sprängt och dog i fängelset efter att ha avtjänat 9 år av sitt straff. Åklagare Sigurd Denckers
villa i Nacka brann ned och han fick en ny villa på försäkringen, vilket han inte hade fått om det kommit fram att det var dotterns fästman,
som bodde i huset, som misslyckades med en bomb han skulle använda till ett bankvalv i Gustafsberg. Åklagaren Torsten Jonsson, som fått
in ”bombmannen” på livstid, blev riksåklagare. Ingen bryr sig. Så länge mordet på Olof Palme inte är uppklarat så är det mördarna som har
makten.

Historien är utan början och utan slut. I begynnelsen var ordet, börjar Första Mosebok. Men språkkunniga har upplyst om att det är en felöversättning. Det
skall inte vara ordet utan ordningen. Alltså, när människorna började ordna grejerna i tid och rum. För oss kristna börjar historien vid Kristi födelse. Den ende
kändis i historien som blev uppvaktad redan när han föddes.

Jag har svårt att komma ifrån att ATOMBOMBEN är ett origo för mig. Hiroshima den 6 augusti 1945. Jag vet att den också var det för Olof Palme. ”Allt var
över på tre minuter.” Men när han i slutet av sin levnad blev tillfrågad av sin samtalspartner genom åren ledarskribenten på Dagens Nyheter (fp) Olle Alsén
vad som var det viktigaste han gjort i sitt liv, så svarade han inte FEMKONTINENTSINITIATIVET (PALMEKOMMISSIONEN) och STOCKHOLMSKONFERENSEN,
då han fick representanter från 14 länder att samlas och avge slutrapporten boken GEMENSAM SÄKERHET på 236 sidor om atombomben och alla andra
massförstörelsevapen som fanns. Det var den 25 april 1982. Den översattes till många språk och spreds över hela världen. Ett storartat initiativ, som han
borde ha varit stolt över och fått pris för.

Men nej, Olof Palme svarade Olle Alsén att det bästa han gjort var att han lyckats hålla ihop Socialdemokratiska Arbetare Partiet. Han såg
alltid till att bomben inte kom med på agendan. Makten smällde högre än bomben. Sedan satsade han allt på sin sorti i skådespelet MORDET
PÅ OLOF PALME. Applådåskorna vill aldrig ta slut.

Dagen efter riksdagsdebatten kommer ett meddelande från Sydafrika om att de beslutat ge landets högsta utmärkelse, en orden, postumt till Olof Palme för
att han bidragit till Apartheids avskaffande och Nelson Mandelas frigivning. Och så sände radion ut en bit av hans tal vid ANC-galan i Göteborg i december
1985, då han oombedd klev upp i talarstolen för att få en fjäder i hatten! Precis som han gjorde vid Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Undrar vem som
ska ta emot priset. Det måste väl Lisbet Palme göra? Det blir så att säga en fullträff. Skottpengar med rundgång.

Observera att Göran Persson följer exakt samma kontext som Palme när han försöker skaffa Makt genom att satsa på Israels
nationalmartyrium Förintelsen. Med konferenser i Stockholm, skrifter till skolorna, filmer, resor, skådespel, priser. Det tragiska är bara att
den tyska Nationalsocialismens bärande idé, att den starke har rätt bara för att han är starkast, den kom att leva vidare i – Israel. De
övergrepp denna militärmakt gör mot den palestinska civilbefolkningen i de ockuperade områdena kan ju bara inte försvaras.

Nu har den scenförändringen inträffat att spaningsledaren Hans Holmér har suiciderat, som självmord kallas på fint språk. Han hade en lång tid behandlats
med bromsmediciner på grund av HIV-smitta och aids. Hans Holmér var liksom Olof Palme bisexuell. Den 4 oktober i år lämnade han in, och det intressanta
är att han kanske tio år tidigare anförtrott sin chaufför och livvakt Rolf Dahlgren att han skulle ta till den utvägen om han blev avslöjad. Alternativet var
livstids fängelse. Chauffören dog 1994 men han hade i sin tur berättat för sin särbo, civilanställd hos polisen, om Holmérs avsikter. Dessutom hade han
berättat att han skjutsat Holmér i centrala Stockholm den natten Olof Palme mördades. Påståendet att han var på väg till Vasaloppet var lögn.

VI VET I DAG ATT DEN DYRASTE MORDUTREDNINGEN I VÄRLDEN EFTER UTREDNINGEN AV MORDET PÅ PRESIDENT JOHN F KENNEDY ÄR EN
REN BLUFF. HANS HOLMÉR HAR SOM LANDETS HÖGSTA POLISCHEF ALLA KATEGORIER HAFT STATENS UPPDRAG INTE BARA ATT FEJKA EN
UTREDNING UTAN OCKSÅ ATT DELS VARA OPERATIV LEDARE VID FÖRBEREDELSERNA DELS PLANTERA VILLOSPÅR SÅ ATT SANNINGEN
ALDRIG SKULLE KOMMA FRAM. SVERIGES RIKSDAG HAR VILLIGT GODTAGIT DETTA SAKERNAS TILLSTÅND OCH GÖR SÅ ÄN. VI KAN INTE
GODTA DETTA, EFTERSOM DET GÅR UT ÖVER VÅRT RÄTTSSYSTEM OCH VÅR DEMOKRATI.

När bokförläggaren Ebbe Carlsson avled i aids 1992 skrev Hans Holmér om sin stora sorg i polisfackets tidning. I tjugo år hade de varit partners och haft
kontakt precis varje dag. De bodde stundom ihop, och det förefaller sannolikt att Hans Holmér blev smittad av Ebbe Carlsson. För en veckotidning berättade
Holmér:

Jag satt vid Ebbes säng där han vårdades på Huddinge sjukhus och pratade med honom in i det sista. Ebbe tyckte om att ha kontroll över tillvaron. Det var
därför han skrev ett så noggrant testamente, där han i detalj regisserade sin egen begravning. Vi var några stycken som var med när testamentet skrevs.
Han var min bäste vän.

Det förefaller vara ett gemensamt drag för alla medvetna, intellektuella självmördare att de är noga med att ta farväl av sina vänner i livet och ge direktiv för
sin egen begravning. Hans Palmstierna, Olof Palme, Ebbe Carlsson, Hans Holmér.

I samband med statsminister Göran Perssons skilsmässa har det sagts att politikernas privatliv inte angår oss. Det är ett djärvt påstående.
Det är sant att våra journalister och våra historiker av tradition varit mycket diskreta. Att gamle kungen Gustav V var pederast blev inte känt
förrän långt efter hans död. Och historikern Alf W Johanssons avslöjande att statsminister Per Albin Hansson, Folkhemmets skapare, var
bigamist väckte ingen större uppståndelse. När det gäller Olof Palme så måste man för att kunna lösa mordet börja med att utreda vem han
var, vilka vanor han hade och även vilka relationer han hade till andra människor. Självklart är det viktigt inte bara för mordutredarna att få
veta om Olof Palme var homosexuell.

Olof Palme växte upp i en extremt kvinnlig miljö sedan hans far och hans farfar som båda hade varit officerare, avled, oklart hur, när han var sju år gammal.
Efter studenten utbildade också han sig till officer och blev fänrik 1948. Som stipendiat i Sverige-Amerika-Stiftelsen for han till USA och avlade på rekordtid
doktorsexamen Bachelor of Arts vid Kenyon College i Ohio läsåret 1947-48. Det var en internatskola för överklassen. Han delade rum med en vacker man
som sedan skulle bli berömd skådespelare i Hollywood, PAUL NEWMAN.

Femton år senare återsåg Paul Newman sin gamle vän i Stockholm, då han bodde på Grand Hotell och spelade in scener i en spännande film, som handlade
om NOBELPRISET. ”THE PRIZE” var orginaltiteln och den hade Sverigepremiär den 22 juni 1964 under det fåniga namnet JAGAD AV AGENTER. Det stod i
tidningarna att Paul Newman och Olof Palme träffade varandra och upplevde gamla minnen från OHIO. Dessutom kan jag berätta att Paul Newman var i
Stockholm vid Olof Palmes begravning och följde sorgetåget. Det skulle inte förvåna om det framkom att Olof Palme dagarna före mordet ringde Paul
Newman och tog farväl, som han till exempel gjorde med EMMA ROTSCHILD. En kommande mordutredning, som är ett måste, kan ge svar på den frågan.

I framtiden ska man kunna skriva Palmedramats historia med hjälp av spelfilmer, sådana som Andrej Tarkovskijs OFFRET eller Suzanne Ostens BRÖDERNA
MOZART. Varför inte JAGAD AV AGENTER? Och nu sist i raden med premiär på självaste Luciadagen den franska filmen 8 KVINNOR (”8 femmes”), som
konsekvent skrivs med siffran 8 mitt över ordet kvinnor. Musikalen bygger på en pjäs från 60-talet av Robert Thomas med samma namn.

Jag associerar omedelbart till GRUPP 8, den feministiska gruppering i Stockholm, som klart gav uttryck för sitt förakt karlar i allmänhet och
för Olof Palme i synnerhet. Grupp 8 bestod ursprungligen av 8 medlemmar, med Suzanne Osten i spetsen. Lisbet Palme var med i GRUPP 8.
Biografentréerna är prydda med åtta kvinnoporträtt och under dem texten: NÅGON AV DEM ÄR SKYLDIG TILL MORD. VEM? Ett finurligt
typografiskt grepp.

Det är uppenbart att Hans Palmstiernas självmord den 25 maj 1975 var en protest mot satsningen på kärnkraften. Händelsen blev en nyhet samma dag som
Riksdagen tog beslutet att vi skulle bygga 13 kärnkraftverk. Folkomröstningen kom först 1980. Hans Palmstierna visste att projektets enda syfte var att vi
skulle få plutonium till den svenska atombomben. I Olof Palmes storhetsdrömmar ingick att vi skulle starta ett anfallskrig mot Sovjetunionen. Sverige stod
efter kriget rustat till tänderna, och det var på vippen att vi blev den fjärde atombomsmakten i världen. Vilket sågs med stort ogillande av USA.

I dessa dagar har sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen bekräftats, i och med att Nordkorea startat upp ett kärnkraftverk, som stått
avstängt i åtta år, med motiveringen att det hotas av kärnvapenanfall. Nu måste man få fram plutonium. Den som vill ha de svenska planerna
bekräftade kan gå till SKI RAPPORT 01:5, en rapport från Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet av Thomas Jonter. Det är en torr
framställning av teknikernas dribblande mellan begreppen L och S där L betydde Laddningsprogrammet och S stod för Skyddsforskning. Det
handlade delvis om att hålla politikerna och Riksdagen utanför.
Det fanns vid tiden för Olof Palmes hädanfärd, när han gjorde sin stora affär med Radjiv Gandhi om försäljning av Boforskanoner, små mängder klyvbart
material från arbetet med det svenska atomvapnet vid ASEA och FOA. Eftersom dessa under det följande året försvann ur de svenska magasinen så kan det
ses som en bekräftelse på att de verkligen gick till Indien för framställning av deras atombomb.

Olof Palme hade svikit, oklart hur, var det besked som Hans Palmstiernas änka gav den 19-årige sonen Tom, när han ordnade den borgerliga begravningen
i Duvbo kyrka i Sundbyberg den 6 juni 1975. Olof Palme blev inte vidtalad. I stället kom hans företrädare på statsministerposten Tage Erlander. Och vidare
departementschefen jordbruksministern Ingemund Bengtsson. Hans Palmstierna hade varit forskningschef på jordbruksdepartementet. Närvarande var
också systern, den kända scenografen Gunilla Palmstierna och hennes man, den tyske författaren med världsrykte Peter Weiss. Ende talare var Marit
Paulsen. Hans Palmstierna, en av pionjärerna i Sverige när det gällde miljön, begravdes i tysthet. Den svenska journalistkåren lydde överheten som vanligt
och uteblev.

Frågan är om inte Olof Palmes ersättare vid begravningen Tage Erlander var mera komprometterad när det gällde bomben än Palme själv. Det var han som
nere i Lund omedelbart efter kriget sammanförde den danske judiske atomfysikern Niels Bohr med den svenske fysikern Torsten Gustafsson. Den första
svenska atomkommittén, som bildades i största hemlighet i oktober 1945, hade till uttalat syfte att undersöka förutsättningarna för framställning av en
svensk atombomb. Äktenskapet ingicks omedelbart mellan vetenskapen och makten. Överbefälhavaren var med. Erlander var som statssekreterare hos
socialministern Gustav Möller en god representant för den politiska makten. Dessutom hade han ett väldigt kontaktnät med vetenskapsmännen eftersom han
var huvudredaktör för Svensk Uppslagsbok. Sverige låg väl framme kunskapsmässigt. En forskare hade till och med tagit patent på en atombomb.

Det är en ganska kuslig läsning om vad stridstupparna höll på att leka med i de svenska laboratorierna på 50- och 60-talen. Det ritades och
kalkylerades och konstruerades och experimenterades, naturligtvis ständigt i största hemlighet. Man gjorde beräkningar för program med
100 taktiska kärnvapen under en tioårsperiod. Man utformade kärnvapen som robotar, som man döpte till Karl XII. De skulle bäras med
attackplanen Lansen och Draken. På SAAB:s ritbord låg en ny typ av flygplan, ett bombplan som hette A 36 och skulle ha kapacitet att ta
tunga kärnvapen att släppa över sovjetiskt territorium.

”Under 1956 påbörjades sprängningsprover för verkansstudier vid en försöksplats vid Nausta i Norrbotten. Under påföljande år fortsatte
denna provsprängningsverksamhet, då även arméförvaltningens provskjutningscentral i Marm i Uppland utnyttjades. Den största laddningen
innehöll 36 ton nitrolit vars stötvågsverkan motsvarade en kärnladdning på 20 kilotons sprängverkan på åtta gånger större avstånd.”

Det fanns forskare som menade att man lurade politikerna, medan andra hävdade att man följde reglerna. Så här kunde det låta:

Riksdagen hade möjlighet till insyn via statsutskottet i försvarsfrågor, vilken hade rätt att få ta del av de hemliga underlagen i kärnvapenfrågan. Sedan är det
en annan sak att de flesta riksdagsledamöterna inte gjorde detta och levde i en luddig föreställning om vad beslutet som fattats egentligen innebar.

Låter det bekant?

I Lund föddes inte bara den svenska atombomben. Där blev också Olof Palme socialdemokrat. Han kom till Lund som studentpolitiker, ordförande i SFS,
Sveriges Förenade Studentkårer. Man förde förhandlingar om studiebidragen och de höll på att gå i baklås, när Palme överraskade med ett förslag till lösning.
Den gick ut på att lånen skulle skrivas upp i takt med inflationen. Studenterna förlorade pengar, och en som opponerade sig var Anna-Greta Leijon med
proletärt ursprung. Den konflikten med Palme kom att bestå till hans död. Och inte blev den bättre av att hon när hon blivit invandrarminister fick rådet att
”inte släppa in för många av dom” om hon ville undvika stora problem. Palme visade framfötterna så tydligt att de skrev om honom i kårtidningen
LUNDAGÅRD att ”han läser på statsministern”.

Erlander blev påtagligt förtjust i Palme och anställde honom på stående fot som sin handsekreterare med hög lön som för en byråchef. Han
hade den posten i 9 år innan han kom in i regeringen, Vid hans död uttalade sig Willy Brandt från Berlin och sa på sin norska att ”han var om
jeg så får sige Tage Erlanders unge man”.

Hans Holmér anförtrodde sin chaufför och livvakt Rolf Dahlgren att han skulle ta sitt liv om han blev avslöjad. Han visste att han annars skulle få livstids
fängelse. Och det inte bara för att han hade underlåtit att utreda mordet på Palme. Han hade under en följd av år byggt upp en kader av ”livvakter”, en skara
poliser som inte var någonting annat än professionella mördare i statlig tjänst. De hade anknytning till den kriminella sekten Scientology bland annat. Holmér
rekryterade dem från Norrmalmspolisen och från Huddingegruppen, som ”med okonventionella metoder” bedrev narkotikaspaning. De har fortfarande
makten.

DET ÄR DÄRFÖR DET ÄR ALLDELES NÖDVÄNDIGT ATT MORDET PÅ STATSMINISTER OLOF PALME KLARAS UPP OCH DE SKYLDIGA BLIR LAGFÖRDA. FÖRST
DÄREFTER KAN SVERIGE BÖRJA FUNGERA SOM EN RÄTTSSTAT IGEN.

Lars Krantz

www.pi.se/krantz