Resningen mot Christer Pettersson

Resningen mot CP Nytt på hemsidan Presskonferensen i polishuset I Stockholm den 5 december 1997 markerar den svenska rättsstatens totala
haveri. Nu återstår bara en övertäckning och ett monument som lämpligen bör placeras invid regalskeppet Wasa på Djurgården. Med massmedia
försiktigt gläfsande tillkännagav topparna I den svenska jurisdiktionen utan tillstymmelse till bevis att den enda person i hela Sverige som vi med
säkerhet vet inte har mördat landets statsminister, som har lagakraftvunnen hovrättsdom på detta, att han ändå har gjort det. Efter en kampanj i
månader , ja egentligen började den omedelbart efter friandet i hovrätten för åtta år sedan, lämnar man in en resningsansökan till högsta domstolen
under total massmedial uppmärksamhet. I televisionen får vi se offret själv, en gråtande man som talar om att ta sitt liv. Han är inte det första offret I
detta andliga vintermörker. De senaste decennierna är vägen kantad med justitiemord, självmord och alldeles vanliga mord.

Den här gången går det inte att lösa problemet med att hitta en syndabock. Naturligtvis måste den socialdemokratiska regeringen gå. Och arbetet med
att rekonstruera rättsstaten och demokratin måste omedelbart påbörjas. Förfallet började inte med mordet på Olof Palme. Det kulminerade med
mordet på detta. Alla som satt där på presskonferensen vet att staten och partiet tyckte det vara en bra lösning på ett politiskt problem att Palme skulle
låta sig likvideras av sin egen familj. Sedan skulle man kasta skulden för detta "attentat", först på kurderna och andra invandrare och sedan på polisen
för att slutligen landa på en i förväg utsedd redan utslagen människa som heter Christer Pettersson. TYCKER ALLA FORTFARANDE ATT DETTA
ÄR EN BRA LÖSNING?

I mitten på panelen tronade riksåklagaren Klas Bergenstrand. När mordet inträffade satt han I kanslihuset och fick av regeringen I uppdrag att följa
den av regeringen utsedda palmegruppens arbete i polishuset med att jaga kurder med blåslampa, som den av regeringen utsedde spaningsledaren
uttryckte det. Det var den gruppen som en vecka efter mordet lät distribuera en "fantombild" över världen, föreställande - Christer Pettersson! Detta
vidriga, omänskliga spektakel var planlagt år i förväg, och nu rullar det vidare. Det borde inte få fortgå en enda minut till.

Klas Bergenstrand efterträdde Torsten Jonsson, en åklagare som efter bedriften att ha fått Lars Tingström dömd på livstid för bombdåd han inte hade
begått. Med epitetet bombmannen avled han i fängelset efter att i nio års tid ha varit hårdbevakad och behandlad som Sveriges farligaste man. Lars
Tingström försvarades av advokaten och brottaren Pelle Svensson, som efter hans död nu ger sin klient skulden inte bara för de bombdåd som han
nekade till utan också för rena mord, anslag mot både kungen och Laila Freivalds och mot sin arbetsgivare, en scientolog och hemmakrigare, som
sprängde sig själv i luften med en hemmagjord bomb. Han hade en rörledningsfirma som Tingström fick jobb i efter första voltan i fängelse. Som
grädde på moset hittade Pelle Svensson på att det var Tingström som hade animerat Christer Pettersson att mörda Palme. Torsten Jonsson
efterträddes som länsöveråklagare av Solveigh Riberdahl, som kopplades till palmemordet kort efter starten och som sedan, efter fiaskot I domstolen,
avancerade till biträdande riksåklagare! Hon satt också där i panelen vid denna famösa presskonferens.

Den som har skuld är icke fri, heter den senaste statsministern Göran Perssons bok. Visst. Detta eländiga resningsförfarande kommenteras oavlåtligt
av advokaten Clas Borgström, som påpekar svagheten med att två av de nya vittnena är döda, Lars Tingström och Sigge Cedergren, och ondgör sig
över att man ifrågasätter den friande domen. Det är bara det att Clas Borgström själv skrev en bok efter skandalrättegången som han kallade för
Palmerättegången och där han faktiskt insinuerade att Christer Pettersson ändå var skyldig. Han stöttade sin insinuation med utsagor från två vittnen,
som var döda!

En kommissarie Krusell satt också i panelen och i TV-rutan och förkunnade, hela kvällen, att "han personligen" ansåg att Christer Pettersson var
skyldig.

Andra kommentatorer var rättspsykiatern Lars Lidberg, som tidigare strött djupsinnigheter kring sig om mytomanen "seriemördaren" Thomas Quick.
Han snackade om Christer Petterssons hjärnskada. Och docenten i straffrätt Christian Diessen, troende kommunist som försvarade tidningen
Proletären när de åtalades för att ha drivit polisspåret. Han avfärdade visserligen Christer Pettersson nu, men fråga honom om polisspåret!

Och så kom då journalisterna med sina frågor. Men ingen frågade om teknisk bevisning. Åklagaren Jan Danielsson sa att allt han behöver komma
med är att Christer Pettersson var på mordplatsen och att han sköt Olof Palme med en magnumrevolver. På frågan hur han visste det sa han att han nu
fått uppgift (Cedergren) om att Pettersson hade tillgång till en magnumrevolver i sin bostad och att Palme blev skjuten med ett sådant vapen. I själva
verket innehåller detta åklagarens "bevis" fyra lögner: 1) Christer Pettersson var inte på mordplatsen 2) Christer Pettersson hade inget vapen i
bostaden 3) Palme blev inte skjuten med en Smith & Wesson utan med ett finkalibrigt vapen. 4) Pettersson sköt inte Palme.

Krusell berättade i TV att Christer Pettersson hade lagt sin högra hand på Palmes axel och då hade Palme vridit på huvudet för att se vem det var.
Sedan hade han skjutit honom i ryggen. I själva verket hade den man som Hans Holmér kallar för revolvermannen lagt sin h ö g r a hand på Palmes v
ä n s t r a axel och hållit kvar den när Palme vände sig helt om. De stod öga mot öga när han sköt Palme i magen, två skott, med den pluggade
startrevolver som han höll i sin v ä n s t r a hand. Vid den andra smällen blev Palme skjuten i r y g g e n på ett avstånd av 20 cm med ett f i n k a l i b
r i g t vapen. Vi vet vem som höll i det vapnet.

Ingen av journalisterna vid presskonferensen frågade efter någon teknisk bevisning. Ingen frågade varför obduktionsprotokollet fortfarande är
hemligstämpolat. Och varför det inte åberopats i rättegången. Ingen frågar om obducenten Milan Valverius självmord. Ingen frågar efter vad som
hände med den lilla finkalibriga revolver, en s k 22:a, som Tommy Lindström lät bärga ut Klara sjö i somras. Som läsaren av min hemsida vet
förnekade polisen först att de hade fiskat upp ett sådant vapen. Men efter bildbevis ur Aftonbladet och uppgifter från dykarna fick de ge med sig. Nu
har jag fått en utförlig analys av detta vapen, utförd av Kriminalotekniska Laboratoriet I Linköping. Det kan inte uteslutas att det var detta vapen som
Olof Palme sköts med, och att det var någon polis som såg till att det fördes från Sabbatsbergs sjukhus till Klara sjö redan på mordnatten. Man kan
notera att den polis Christiansson som kommissarie Söderström skickade till sjukhuset och som i en rapport skrev att han sett Lisbet Palmes rygg
med en 3 mm djup rispa efter ett skott, att han plötsligt avled efter en joggingrunda.

Ett av de nya vittnena försvann redan kl 16 den 6 december sedan man påpekat att han lämnat sina uppgifter några dagar innan prövotiden för den
friande domen gick ut utan att åklagaren vidtog någon åtgärd. Återstår uppgifter från en person som påstår sig ha sett Crister Pettersson på David
Bagares gata, där Olof Palme bevisligen inte blev skjuten, vidare uppgifter från Sigge Cedergren på dödsbädden. Man glömmer då att Sigge
Cedergren rättegången tog på sin ed att han aldrig sett Christer Pettersson med skjutvapen. Samt svammel från den numera uppenbarligen mentalt
störde advokaten Pelle Svensson om Tingströms testamente på dödsbädden. Tingström har bevisligen inte träffat Pelle Svensson en enda gång under
de fyra sista åren av sitt liv.

Vi måste komma ihåg att både Lars Tingström , Christer Pettersson och Sigge Cedergren har anhöriga som är mycket illa berörda av detta spel.

Det första kravet som en enig press nu borde ställa på rättsmyndigheten är att de omedelbart tar tillbaka sin resningsansökan mot Christer Pettersson.
Såvida inte det hela är en grym teater för att man ska få tillfälle att på ett seriöst sätt höra Lisbet Palme och hennes söner om deras roll i dramat. För
rättssäkerhetens skull måste de skyldiga bli lagförda.

Med vänliga hälsningar Lars Krantz