SENASTE NYTT 25 08 2003

Ingen gav mej en sådan stund

som fru Sund

SELMA LAGERLÖF

PALMES GLANSNUMMER:
NORRMALMSTORG

valbomb och förstudie till

SVEAVÄGEN
OLOF PALME störtade med huvudet före in i den svenska historien med ett enormt maktbegär och en
hänsynslöshet som inte stod Gustav Vasas efter. Han kom från en tysk-baltisk släkt med adlig
anknytning och växte upp i Östermalmssocieteten i Stockholm, gick i privatskola, internatskola,
universitet, krigshögskola, blev jurist, gesällår i USA med examen på rekordtid vid universitet,
kavalleriofficer, kom till Försvarsstabens säkerhetstjänst. Hittade redan som studentpolitiker
socialdemokratin och Tage Erlander. De fann varandra i Lund. Erlander var inte mindre maktlysten
han. Han hade i sin tur hittat BOMBEN. Den skulle föra Sverige åter till fornstora dar, då ärat ditt
namn flög över jorden. De projekterade missilerna döptes till Karl XII. Det var på vippen att Sverige
hade blivit den fjärde atomvapenmakten i världen. Vi hade varit i startgroparna först av alla, efter
USA och smällen. Så var det det började.

I nästa akt har katastrofen fått foten innanför dörren. Den 1 maj 1969 skenar kärnkraftverket i Ågesta söder om Stockholm.
Ågesta är en reaktor som byggts enbart för framställning av sprängmedel till bomben. I nio timmar blinkar lamporna i
kontrollrummet som en julgran. Radioaktivt vatten störtar i kyltornet med ett tryck som vida överskrider vad det är
dimensionerat för. Halva Stockholm hade behövt utrymmas, men det är för sent. Mot alla odds klarar anläggningen
påfrestningarna. Ingen ställdes till ansvar för det inträffade. Mörkläggningen var professionell. Den sköttes av Olof Palme.

Det året 1969 väljs Olof Palme till partiledare för Socialdemokratiska Arbetare Partiet SAP och avlägger eden som statsminister.
Redan i sitt jungfrutal som statsminister berör han Hiroshima. På sex år lyckas han förlora 300 000 röster och 29 mandat för
partiet och är nära att förlora regeringsmakten vid valet 1973, när han tar till det geniala draget att rädda makten med ett
bankrån. 1976 går det inte längre. Borgarna tar över och Palme smyger ut bakvägen från TV-studion efter en kort intervju.
Han tar inte ens sin efterträdare centerledaren Torbjörn Fälldin i hand och gratulerar honom. Han vågar inte möta honom. Han
är världens sämsta förlorare. Och han är ensam. Han har bara en tanke i huvudet: Revansch.

Revanschen tar OLOF PALME sex år senare, 1982, med det som han sedan kallar för SEGERVALET. Trots
bankrånsvalet 1973 så var Olof Palme inte känd ute i världen som annat än ”den bisexuelle vapenförsäljaren”.
Det var STOCKHOLM som blev känt i bankrånsvalet, inte OLOF PALME. Polisläkaren Nils Bejerot myntade uttrycket
STOCKHOLMSSYNDROMET, och det gick ut över världen i facklitteraturen och i massmedia. Gisslan blev kära i sina
bödlar och rädda bara för polisen, hette det. Det var förstås myt, det också.

Först fyra år senare, 1986, nådde Palme världsrykte, med mordet på Sveavägen. Det gav honom den maktposition
som han aldrig uppnådde i levande livet. Och den makten övergick till alla som bidragit till att det kunde
genomföras, Lisbet, familjen, klanen, partiet, polisen, jurisdiktionen, adeln, frimurarna, kungahuset,
scientologerna, feministerna, journalisterna, allsköns kriminella. Det är snart arton år sedan, och mordet är ännu
ouppklarat. Det är ofattbart. För att inte ta till ett modeord: Det är oacceptabelt.

LISBET PALME KOM UPPENBARLIGEN I ÅTNJUTANDE AV DEN ABOLITION SOM OLOF PALME GAV PRICKSKYTTARNA
PÅ TAKET VID BERZELIITERASSEN. KUNDE HON DÖDA UTAN ATT BLI LAGFÖRD SÅ GAV HON MAKT ÅT
KVINNORÖRELSEN, PÅ SAMMA SÄTT SOM JAQUELINE KENNEDY HADE GJORT DET I DALLAS 23 ÅR TIDIGARE. NEJ,
JAQUELINE KENNEDY SKÖT INTE, MEN DET VAR JU TYDLIGT ATT DET MORDET INTE KOM SOM NÅGON
ÖVERRASKNING FÖR HENNE. MORDET PÅ PRESIDENT GEORGE F KENNEDY VAR KOPIERAT PÅ PALMEMORDET,
ELLER TVÄRT OM, I DETALJ EFTER DETALJ.
På fredan den 29 augusti, på 30-årsdagen av bankrånet, visar TV en ”dramadokumentär” om GISSLANDRAMAT. Radions P1 har
redan presenterat en dokumentär. Aftonbladets Söndagsbilaga har haft ett sexsidigt bildreportage och DN har kommit med flera
helsidor. Svenska Dagbladet fick en upplysande intervju med en av kvinnorna i banken. Det kommer mera. Jag är beredd att
travestera Hermann Göring, som sa att när han hörde ordet humanitet så osäkrade han sin revolver. När jag hör ordet
dokumentär, då söker jag mig till deleteknappen. Fast det ska man inte göra. Man ska analysera, belysa lögnerna så de spricker
och ta fram det som går att ta fram av fakta. Det är nämligen inte så lite.

Varför är nu detta totalt dödfödda och misslyckade bankrån något att ödsla krut på? Var det verkligen en historisk händelse? Ja,
det var det på grund av den massmediala uppståndelsen, och på grund av Olof Palmes inblandning. Bankrånaren Janne Olsson
hade alltså gått in i Wallenbergska Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm och föst in bankpersonalen i valvet. Han krävde
att hans mera namnkunnige kumpan och cellkamrat Clark Olofsson skulle hämtas från Norrköpingsfängelset och komma till
valvet. En sådan förflyttning krävde Regeringens tillstånd. I radions dokumentär påstods att polisen struntade i det och hämtade
honom ändå. Ett påstående som är helt felaktigt. Hur skulle det ha gått till? Som dåvarande Rikspolischefen Carl Persson
påpekar i sina minnen, det var det som gjorde bankrånet till ett regeringsärende. Rikspolischefen är inte som man skulle kunna
tro högsta chef för polisen. Han representerar Regeringen i Rikspolisstyrelsen. Och han hade inte givit något tillstånd. Då fanns
det bara en person som kunde göra det och det var Olof Palme.

Jag har tidigare citerat Carl Persson och jag gör det en gång till för att jag tycker det är så viktigt. Ur hans UTAN
OMSVEP, minnen som kom 1990, sid 245.

”Helt klart är att kuppen var noga planerad. Olsson var beväpnad med k-pist och sprängmedel, vilket knappast är den normala
utrustningen för en bankrånare, han hade med sig rep, vilket pekar på att tagande av gisslan också var planerat, samt en
transistorradio, toalettsaker, rakapparat, två walkietalkies, tre par vantar, peruk, munskydd och klädbyte. ”

”Polisen anlände ovanligt snabbt till Kreditbanken efter att larmet hade gått, eftersom en polisbil råkade befinna
sig alldeles i närheten (!) . . . . Sedan gärningsmännen och deras gisslan stängts in i bankvalvet – några polismän
smög sig in i strumplästen och låste försiktigt dörren – strömmade beväpnade poliser in i banklokalen och
barrikaderade sig bakom sandsäckar.”

Carl Persson hade fått uppgifter om att Janne Olsson hade två andra med sig, men att de efter skottsalvan backade
ut ur banken, hoppade i en bil och försvann. När Clark Olofsson tog telefon i Norrköpingsfängelset och fick besked
av Janne Olsson att han skulle till en rånare i en bank vid Norrmalmstorg, hörde man honom säga: Var dom inte
tre? Det var tydligen inte bara Janne som var väl förberedd. En väl beväpnad styrka av poliser barrikaderade sig
genast bakom sandsäckar inne i banken! Det hade de med sig! Uppenbart är att spelet är väl förberett. Inte bara
från rånarnas sida. I Berzelii park ställdes till exempel en stridsvagn med kanonröret riktat mot banken. Carl
Persson, som trodde gott om Olof Palme ända tills han själv blev avsatt av honom, menade att det var Clark
Olofsson som planlagt alltihopa. Ett märkligt felslut. Endast Olof Palme själv hade ju maktmedlen, överblicken och
resurserna. Och en stab av fantasifulla scenarioförfattare. Endast han kunde få poliskåren att ställa upp, få sina
pojkar i statsrådsberedningen med sig, dribbla med massmedierna. Han borde ha fått all världens mediapriser,
fem TV-burkar i rent guld, för denna föreställning i sex dygn nonstop. Men han var säkert inte missnöjd ändå. Han
vann sitt syfte. Han vann valet!

Vi måste komma ihåg att detta var det mest spektakulära massmediaspelet som förekommit i landet sedan den stora svindeln
med ubåten Ulven på svenska västkusten under kriget, 1943, då svenska folket följde sökandet efter den försvunna ubåten i
veckor medan marinen hela tiden visste var den fanns. Sven Jerring direktrapporterade via kortvåg från bärgningsfartyget
Belos. Det gällde att dölja att man låtit 33 man av sina egna ombord dö i en alltför realistisk ”övning” med tyska marinen och
sedan påstå att ubåten blivit minsprängd. Den lögnen gäller än. Som STOCKHOLMSSYNDROMET. Som PALMEMORDET. Som
SMÄLLEN I KRYLBO. Listan kunde göras lång. Historieförfalskarna arbetar för högtryck på våra universitet och på
Försvarshögskolans historiska avdelning.

Vi måste komma ihåg att svenska folket under sex dygn informerades om varje fas i det spännande spelet. 136 direktsända
rapporter i radio och TV. Från början stod en OB-buss med kamerorna riktade mot banken. Gisslan och rånarna förde samtal
med polisen, med justitieminister Lennart Geijer och med Palme själv, och allt gick ut i radio och i TV. Framför allt i TV. Där såg
vi Lennart Geijer i TV-studion medan han talade med rånarna. Och vi hörde en av flickorna när hon bad så snällt att de skulle
släppa iväg henne och hennes väninna tillsammans med rånarna, som de ju inte alls var rädda för. Polisläkaren Nils Bejerot
jämförde i sin världsberömda uppsats om STOCHOLMSSYNDROMET med vad som hände med den amerikanske tidningskungen
Hearsts dotter, som kidnappades och sedan anslöt sig till rånarna i deras brottsliga verksamhet. Endast Olof Palme kunde tillåta
denna jättelika exponering i media. Endast han kunde se till att utrikeskorrespondenterna ”händelsevis” hade samlats i
Stockholm och kunde skickas ut på torget. Utländskt pressfolk fick till sitt förfogande en nyinstallerad telefonkiosk på torget,
varifrån de kunde ringa runt om i världen.

Själv var Palme i sitt esse, sov några timmar om dygnet på en soffa på sitt tjänsterum, kollade opinionssiffrorna
och övertalade hovlivmedikusen Gunnar Björck på Helsingborgs Sjukhus att hålla liv i gamle kungen Gustav VI
Adolf tills valet var avklarat. När rånarna gav upp och kom ut på torget buade journalisterna, som borde varit
tacksamma. Palme var naturligtvis själv där och talade. Han hade tydligen fått med sig det talet som han skulle
hålla när kungen var död. Han sa att nationen hade varit samlad.

Prognosen inför valet 1973 pekade på att Socialdemokraterna efter nära ett halvt sekels regeringsinnehav skulle förlora och
borgarna med centerledaren Thorbjörn Fälldin i spetsen ta över. Procentsiffrorna på valnatten visade seger och det utbröt jubel i
högkvarteret. Sedan är det en annan sak att mandatfördelningen visade på en minskning för partiet med 5 mandat. Fälldin fick
i alla fall vackert vänta till 1976. Han insåg att det berodde på bankrånet och kungens död. Han genomskådade aldrig den
person som Hans Holmér brukade kalla för DEMONREGISÖREN, nämligen Olof Palme själv. Nästa gång, när Palme förlorade, gick
han inte in i TV-studion och gratulerade sin efterträdare. Han gjorde sitt uttalande för programledaren och smet sedan ut
bakvägen som en våt hund. Olof Palme var världens sämsta förlorare.

Precis som med SVEAVÄGEN skulle man kunna lista vilka fel som gjordes vid NORRMALMSTORG redan från början.
Men då spricker också alltihopa. Det är inte fråga om ”fel” utan om avsikter. I dag vet alla att den av regeringen
utsedde spaningsledaren i PALMEMORDET polismästaren i Stockholm Hans Holmér inte alls var i Borlänge utan vid
mordplatsen redan från början, skjutsad av sin chaufför polisen och yrkesmördaren Rolf ”Dallas” Dahlgren och såg
till att allting, eller rättare sagt ingenting, klaffade. Ändå utreds inte mordet ens nu, efter arton år. Beträffande
Norrmalmstorg är den första frågan varför landets statsminister befattade sig med ett bankrån. Den andra frågan
är varför den förslagne Clark Olofsson hämtades från Norrköpingsanstalten och släpptes in i valvet. Bara för att
Janne Olsson bad om det? Rikspolischefen Carl Persson reagerade häftigt. Om Clark Olofsson skulle talat lugnande
med Janne Olsson så hade han kunnat göra det på telefon. Naturligtvis. Carl Persson hade inte givit sitt tillstånd till
den transporten. Han kopplades in när den redan var utförd. Det var därför som fallet blev ett regeringsärende. Carl
Persson menade att Janne Olsson skulle man ha kunnat tala till rätta på några timmar. En enda person hade
beviljat tillståndet att släppa in Clark Olofsson, nämligen Olof Palme själv. Nästa steg var när polisen låste dörren
till kassavalvet. Och så vidare och så vidare. Det enda rimliga skulle ha varit när rånaren givit upp att Olof Palme
ställdes till svars inför KU, Konstitutionsutskottet, för att förklara hur han kunde godkänna att Clark Olofsson
hämtades till banken. Men Olof Palme var tabu. Och han är det alltjämt. Man kan säga att hans minne skyddas av
Lisbet.

1979 års val gick utan dramatik. Andra kammaren hade avskaffats och från 1974 var det 350 ledamöter i
Riksdagen.. För att undvika lottningssituationer när röstetalet blev lika, vilket det ofta gjorde, minskade man
antalet ledamöter med en till 349 1976. I sex år var Olof Palme i opposition, och odlade myten om det borgerliga
vanstyret. Men sedan kom 1982, då han skulle visa var skåpet skulle stå.

1982 års val var det första som Olof Palme vann. Han vann makt men inte ryktbarhet. 1985 befäste han
ställningarna. Men ryktbarheten kom först med mordet 1986. Nu i september 2003 ska vi gå till folkomröstning om
valutan, en alldeles omöjlig fråga för en folkomröstning. Experterna själva vet ju inte var de ska stå. Att reducera
detta komplicerade tekniska och politiska problem till ett JA eller NEJ är en förolämpning. Är det inte så att Sverige
är det enda land i Europa som har om uttrycket tillåts ett lik i garderoben, ett ouppklarat statsministermord? Vars
lösning alla vet men ingen vågar tala om.

SEGERVALET var det ja. Det finns ett dokument, som tydligare än något annat ger en bild, eller rättare sagt 200
bilder av Olof Palme, vem han var, hur han kunde charma och förtrolla. En bok av en pressfotograf Stig-Göran
Nilsson vid Socialdemokratiska Stockholms-Tidningen, en praktbok på 100 sidor med röda pärmar och en leende
Palme med en folkmassa i bakgrunden. Han höjer armen som till en Hitlerhälsning. Den heter förstås OLOF PALME,
SEGERVALET. Detta är en hyllning.

Ett urval av bilderna kommer när scanningen är klar.

LARS KRANTZ

Bilderna
1.

Detta är en bildkavalkad som är minutiöst sovrad. På alla bilderna är Palme leende, segerviss. På bilderna finns en
enda polis. På bilderna finns inte några journalister, de som följde Palme på valturnéerna och som
Publicistklubbens ordförande Jan Guillou föraktfullt kallade för Ett resande teatersällskap. På inledningsbilden
poserar Olof Palme vid Visbys ringmur.
2.

Det börjar med Almedalen i Visby. Det är femte året, och övriga partier har hängt på. Almedalen lockar nu 4000
människor. Lisbet är vid hans sida hela tiden. Efteråt kör hon hem honom till sommarstugan på Fårö i den gamla
Saaben. I talet hade han haft fyra huvudpunkter: 1. Karensdagarna skulle bort. 2. Arbetslöshetsförsäkringen
skulle återställas. 3. Värdeförsäkringen av pensionerna skulle återställas. 4. Barnbidragen skulle höjas. Han sa att
det gick 50 000 ungdomar arbetslösa och jämförde med Råsunda fotbollsstadion som rymde 40 000. Landets
ekonomi liknade han vid en bil där motorn har skurit, bensinen är köpt på kredit och den har kört i diket. Vid
ratten sitter tre borgerliga partiledare och tävlar om vem som kan vrida ratten mest åt höger. Med andra ord, det
var ett tal som var en färdig parodi. Men det gick tydligen hem.

I Citykyrkan var han svartklädd som frikyrkopartorn Stanley Sjöberg. Han talade om Israel, om kriget mot Libanon
och om freden. Vi måste hålla på folkrätten. Därför reagerade vi när Israel gick in i Libanon, rakt igenom FN:s
fredsbevarande styrkor. Sannolikt valde han ett annat ämne när han talade i den judiska synagogan.
4.

Vid Gruvarbetarnas kongress visas affischen FRED OCH ARBETE för första gången. Med på mötet är Kjell-Olof
Feldt, Anna-Greta Leijon och Sten Andersson, och gäst är Norges sosseledare Gro Harlem Brundtland. Gruvs
ordförande Anders Stendalen överlämnar en check till valfonden.

5.

På Transports kongress lanserar han ”Den tredje vägen”, som innebär att efterfrågan på varor och tjänster ska
hållas uppe och mycket medvetna satsningar på investeringar ska göras. Centerns vallöfte om 40 kr per dag till
alla småbarnsföräldrar spolar han helt och säger att valet nu står mellan full sysselsättning och social nedrustning.
Bild med helgongloria.
6.

Mera Gud och korståg blir det hos pastor John Hedlund och Smyrna i Göteborg. Utfrågning med tonvikt på moral.

7.

Från sin sommarstuga på Fårö reste Ove Rainer till Palmes möte i Kolmårdens djurpark. Kanske för att bli synlig.
Palme tog honom till sig som justitieminister för att sedan brutalt kasta ut honom.

Det slutade med att Ove Rainer tog sitt liv. Något som mörklades på sedvanligt sätt.

8.

FREDENS DAG firades i Konserthuset i Stockholm, med den mördade chilenske presidenten Salvador Allendes
änka Hortencia Bussi de Allende som inbjuden talare. Alva Myrdal skulle öppna mötet, men hon var nu så sjuk att
hon inte kunde komma. Mats Hellström läste hennes tal, som han sannolikt skrivit. Paret Palme lyssnade med
knäppta händer. Mellan Sten Andersson och änkan.
9.(2 st)

På valdagen cyklar paret från radhuset i Vällingby till vallokalen. Lisbet delade ut valsedlar. I SEGERVALET höll hon
också valtal, vilket hon inte brukade göra annars. Det är tydligt att Lisbet Palme beundrade sin dynamiske man,
fast de under de sista åren inte levde ihop. Hon hade ett par gånger lagt in om skilsmässa, men Sten Andersson
avstyrde det.

10.

Valvaka med förfriskningar i Metalls hus i Stockholm.