Svårt att

skydda de
många små
På Papua Nya Guinea finns 850
språk, många utan skriftspråk
och med få talare. Här pågår en
intensiv kamp för att bevara dem.
Text och foto: JO JJ E OL S S ON

Folkgruppen huli bor

på Papua Nya Guineas
högland. Språket huli
är ett av de största
i landet med omkring
150 000 talare.

52 Språktidningen Språktidningen 53
 A
lfred Kik är glad när vi träffas
i Goroka, den största staden­
på Papua Nya Guineas isolera-
de högland. Han har just fått
ett stipendium från Christen-
sen Fund för att fortsätta och
vidareutveckla det examens-
arbete han redan slutfört på
magisternivå.
I över ett år har Alfred Kik
undersökt till vilken grad
den yngre generationen
behärskar något av landets
otaliga mindre språk, eller
i stället huvudsakligen gått
över till något av de tre
officiella språken: engelska,
tok pisin och hiri motu.
Tack vare sin forskning
ska Alfred Kik snart resa till
Europa för första gången.
Där ska han medverka vid en
konferens i Storbritannien.
Men han medger att han ändå
är ”extremt ledsen” – för hans
forskningsresultat är nedslå-
ende. Efter att ha vänt sig till
4 220 högstadieelever vid
17 skolor i olika delar av Papua
Nya Guinea, kan Alfred Kik
konstatera att landets mindre
språk försvinner fort.
Han bad bland annat eleverna
att uppge namn och egen-
skaper för fåglar och växter,
såväl på engelska som på sina
respektive mindre moders-
mål. De fick också berätta om
hur fåglarna och växterna kan
användas, till exempel inom
medicin, i rituella samman-
hang och till utsmyckning.
Resultaten visade att fram-
för allt ungdomar i städerna
54 Språktidningen
snabbt tappar sina moders-
mål, och därmed också de
kulturella kunskaper som
kommer till uttryck i dem:
– Stadsborna hade inte bara
glömt namnen, utan i större
utsträckning även de använd-
ningsområden och egenskaper
som finns gömda i språken,
konstaterar Alfred Kik.
Av Papua Nya Guineas tre
språk växer tok pisin, som
är baserat på engelska, allra
snabbast. Tok pisin är numera
det viktigaste officiella språ-
ket. Hiri motu talas främst
i landets södra delar.
– Hiri motu har ingen kopp-
ling alls till engelska, och är
nu lite på dekis efter att ha gått
framåt fram till 1970-talet,
säger Mikael Parkvall,
forskare vid Institutionen
för lingvistik på Stockholms
universitet.
Han berättar att hiri motu är
baserat på motu, det språk som
”sedan tidernas begynnelse”
har talats kring huvud­staden
Port Moresby. Tok pisins
spridning tror Mikael Parkvall
delvis kan bero på dess lik­
heter med engelskan, som ofta
uppfattas som ett inflytelserikt
språk med hög status.
Tok pisins ursprung kan
spåras ända till James Cooks
landstigning på 1770-talet och
mötet mellan européer och
urfolk. Språket har sedan dess
inte bara utvecklats, utan även
spridit sig från kusten ut
till öar och upp till höglandet,
och har de senaste årtiondena
vuxit med raketfart även
i Port Moresby med omnejd.
– Vanligtvis brukar språk
som talas i en huvudstad vara
ballare än något annat. Men tok
pisin har kommit från vischan
och tagit över, vilket är lite ovan-
ligt, noterar Mikael Parkvall.
Tok pisin är ursprungligen
ett så kallat pidginspråk, det
vill säga en typ av reduce-
rande språk som i första hand
används för kommunikation
mellan människor med olika
modersmål. För de flesta är
det fortfarande ett andra-
språk, men det finns nu över
100 000 talare som har tok
pisin som sitt modersmål.
Det betyder att det har över-
gått från att vara en pidgin
till att bli ett kreolspråk. Så
kallas de pidginspråk som
har utvecklats till att bli
moders­mål för större grupper.
Ungdomar pluggar
SPRÅKUTVECKLINGEN engelska vid en skola
beror på de extrema samhälls­ på Papua Nya Guineas
högland. Engelska
förvandlingar som just nu
är det officiella
äger rum på Nya Guinea, som språket i landets
är världens näst största ö. utbildnings­system.
Kolonialismens påverkan var
här såväl sen som begränsad.
Först i slutet av 1800-talet
byggde nederländare, britter
och tyskar sina första kolo-
niala utposter på Nya Guinea.
Den ekonomiska aktiviteten
skedde då främst vid kusten
och på de många mindre
öarna runt omkring.
För många på det otillgäng-
liga höglandet kom dock den
första kontakten någonsin
utifrån i samband med andra
världskriget. Medan västra
halvan av Nya Guinea 1963
blev en indonesisk provins, så
blev Papua Nya Guinea – på
den östra halvan – självstän-
digt från Australien först
1975. Det är egentligen först
på senare år som utländska
före­tag har fått fäste i landet.
87 procent av befolkningen bor
fortfarande på landsbygden.
Nya Guinea befolkades så SIL:s center
i Uka­rumpa­
tidigt som för cirka 50 000
utanför Goroka
år sedan. Kvarlevor från den på Papua Nya
tiden har hittats inte bara Guineas högland.
Språktidningen 55

vid kusten utan även på 2 000
meters höjd på höglandet, där
staden Mount Hagen i dag är
belägen. Redan för 7 000 år
sedan bedrevs jordbruk
i samma område.
Men utmanande terräng
och tung vegetation har gjort
att närliggande samhällen
med olika folkgrupper har levt
helt isolerade från varandra
i tusentals år. Isoleringen har
i sin tur bidragit till att de
lokala språken har bevarat
sin särart, och att det än i dag
existerar omkring 850 skilda
språk på Papua Nya Guinea.
Inte någon annanstans finns
en lika stor språklig mångfald.
Språkvetare och Alfred Kik berättar att både
översättare arbetar
kultur och språk var ”nästan
på SIL:s center i Uka­
rumpa, där det också helt opåverkade” av yttre fak-
erbjuds språkkurser. torer fram till 1960-talet, och
att urbaniseringen påbörjades
först under 2000-talet.
– När många personer med
olika språk nu kommer till ett
och samma område så måste
de ju kommunicera med var-
andra. Då är engelska eller tok
pisin den enkla lösningen.
Alfred Kik forskar
om huruvida landets Detta gäller även i de för­
unga lär sig tala de orter – eller squatter settlements
minoritetsspråk som – där de fattiga hamnar. Men
är deras föräldrars
det gäller dessutom folk inom
modersmål.
överklassen, som vill göra
affärer­eller politisk karriär.
– Studenter med föräldrar
som har gått i skolan förlorar
sina hemspråk snabbare än
studenter med outbildade för-
äldrar, säger Alfred Kik.
De utbildade föräldrarna
tenderar att avstå från att lära
sina barn de gamla stamsprå-
ken, som ofta är små och har
begränsat användningsom-
råde utanför hemtrakten.
Alfred Kik berättar också
att myndigheterna i början
av 2000-talet skrotade dual
language education, ett system
56 Språktidningen
Sissano
Mount Hagen Goroka
Ukarumpa
Lake Murray
Port Moresby
med undervisning på två
språk i grundskolan, som
infördes på 1980-talet. Vid
självständigheten 1975 blev
engelska officiellt språk inom
Papua Nya Guineas förvalt-
ning och utbildningsväsende.
Men då uppstod problem med
inlärningen för elever som
inte talade engelska. Därför
implementerades ett system
med utbildning på tok pisin
eller mindre modersmål fram
till mellanstadiet, då engelska
började fasas in för att sedan
dominera under högstadiet.
Systemet bidrog samtidigt till
att bevara och stärka landets
mindre språk. Men denna
policy övergavs då myndig-
heterna ansåg att den tog för
mycket tid från andra ämnen.
DEN ORGANISATION SOM
i stället gör mest för att bevara
Papua Nya Guineas språkliga
mångfald är Summer institute
of linguistics, SIL, som grun-
dades 1934. Från början gick
verksamheten främst ut på
bibelöversättning, men med
åren har SIL också blivit en
av världens viktigaste aktörer
för att dokumentera hotade
och mindre språk i världen,
bedriva språkforskning och
främja språkutveckling.
SIL finns i över 100 länder.
Organisationens center i
Papua Nya Guinea har
Här är vi. Nya
Guinea är världens näst
största ö med en yta på
785 000 kvadratkilometer.
Nya Guinea har omkring
12 miljoner invånare. Av
dessa bor två tredjedelar
i Papua Nya Guinea, den
självständiga stat som
omfattar östra Nya Guinea
och en rad andra öar.
Landet är till ytan något
större än Sverige. Väst­
papua, på öns västra sida,
är sedan 1963 en indonesisk
provins. Dessförinnan var
den en nederländsk koloni.
På ön finns närmare 1 000
etniska grupper.
Nya Guinea har varit
befolkat i omkring 50 000
år. Öborna tros härstamma
från Kina, och de antas ha
lämnat det asiatiska fast­
landet genom att i etapper­
ta sig till Nya Guinea via
Taiwan, Filippinerna och
Indonesien. Men det var
först för cirka 10 000 år
sedan som Nya Guinea
separerades från Australien
i samband med att Torres
sund översvämmades.
De flesta större städerna
på Nya Guinea finns längs
kusterna. Delar av hög­
landet är otillgängligt. Ofta
är flyg enda möjligheten att
resa mellan olika platser
i inlandet.
Språktidningen 57
 sedan 1956 legat i Ukarumpa,
fyra timmars resa från Go-
roka med ett par minibussar
på skumpiga lervägar, genom
fattiga­bergsbyar och hisnande
vackra landskap.
Väl framme påminner
Ukarumpa om den lilla by på
Östgötaslätten där jag själv
växte upp. Här finns de finaste
husen och de mest välkrattade
gräsmattorna jag ser under
min resa. Peter Frost, före-
ståndare för språktjänsterna,
visar runt mig på området.
Förutom skola finns här en
välsorterad livsmedelsaffär,
kyrkogård och ett av provin-
sens bäst utrustade sjukhus.
SIL har till och med egen
tryckeriverksamhet här, för
att kunna trycka och sprida
allt från ordböcker till biblar.
Men för att kunna trycka
biblar på Papua Nya Guineas
”För bara ett par generationer
sedan fanns det inte några skrift­
system alls för de lokala språken”
många olika språk så måste
dessa först översättas. Hur
detta går till får jag lära mig
vid ett ”panelsamtal” som
dagen till ära arrangerats för
mig. Runt bordet sitter tio av
de 117 utlänningar som just
nu på plats är involverade i
det som dessutom är världens
största utländska missionärs-
verksamhet.
I Papua Nya Guinea, berät-
tar de, har skriftspråk aldrig
slagit rot, och för bara ett par
generationer sedan fanns det
inte några skriftsystem alls
58 Språktidningen
för de lokala språken i landet.
Sedan dess har dock över
hälften av språken fått ett
alfabet, vilket nästan ute-
slutande skett genom SIL:s
verksamhet. Det sker när
organisationen kontaktas av
en kristen församling någon-
stans i landet, som önskar
få Bibeln översatt till sitt
modersmål. Därefter skickar
SIL en eller två personer,
som får bo i samhället för att
lära sig språket – och tillsam-
mans med lokalbefolkningen
skapa ett alfabet, samman-
ställningar av grammatik och
ordböcker. Detta är en process
som i genomsnitt tar 20 år.
Isolering och avsaknad av
vägnät innebär att språken
i regel är mycket olika även
inom landets 24 provinser.
Det finns förvisso cirka 200
språk i Papua Nya Guinea
som tillhör samma språk-
familj – de austronesiska
språken – som ofta talas längs
med kusten eller på de mindre
öarna utanför.
Bland dessa språk märks
petats, det redan utdöda kaniet­
samt sissano, som var ett
livskraftigt språk med 5 000
talare kring byn Sissano­på
nordkusten ända tills en tsu-
nami drabbade regionen­1998.
Många av de drygt 2 000
dödsoffren var sissanotalare.
Deltagarna i panel­samtalet
kallar skämtsamt dessa tre
språk för ”den lätta delen”,
eftersom de har likheter med
såväl varandra som andra
austronesiska språk.
Men det finns även drygt
600 andra språk som ofta
har vuxit fram oberoende av
varandra. Merparten är papu-
anska språk, varav cirka 475
sorteras in i en språkfamilj
vid namn trans-Nya Guinea-
språk (TNG). Dessa skiljer
sig i sin tur åt så mycket att
de har delats­in i dussintals
underfamiljer på flera nivåer.
Det finns också ett fåtal språk, Peter Frost
som kuot och sulka, vilka är visar upp SIL:s
isolater, det vill säga språk eget tryckeri,
beläget på
med så stora särdrag att de
organisatio­
inte räknas till någon språk­ nens område
familj alls – inte ens TNG. i Ukarumpa.
Varken kuot eller sulka har
i dag några kända släktingar.
DET FÖRSTA STEGET för
SIL blir oftast att konstruera­
I SIL:s bibliotek
ett alfabet, där varje betydelse­­
skiljande språkljud, fonem,
finns de hundratals
ord- och gram­
i regel får ett tecken. Bland matikböcker som
annat har man nedtecknat organisationen
framställt i Papua
språket rotokas, som har
drygt 4 000 talare i provinsen
Nya Guinea.
Bougainville. Rotokas är det
språk i världen som har minst
antal bokstäver: tolv stycken,
som representerar elva olika
fonem.
Samtidigt finns det språk
som yele, med över 80 olika
fonem och lika många skriv-
tecken. Detta beror på att de
elva grundläggande voka­lerna
och de tretton grundläggande­
konsonanterna kan uttalas­på
olika vis. Många av konso­
nanterna kan uttalas antingen
med läpprundning – så kallad­
labialisering – eller med tung-
ryggen höjd mot gommen­–
palatalisering – eller både och.
Fonemet får då ett skrivtecken
bestående av två eller flera
Språktidningen 59

konsonanter, trots att det
handlar om fristående fonem.
Vokalerna kan vara långa
eller korta och dessutom na-
sala, vilket då gör att fonemet
skrivs med ett kolon framför,
till exempel i k:ey:e, som bety-
der ’dörr’.
Alfabetet bestäms av hur
språket låter, och för att lära
sig språket och dess fonologi
– hur språkljuden fungerar
i språket – måste missionärerna
vistas i rätt miljö. Särskilt
viktigt är det att alfabetet
utvecklas tillsammans med
talarna snarare än över deras
huvuden. Detta gör personliga
60 Språktidningen
Information på
engelska och tok pisin
vid huvudstadens Port
Moresbys mest väl­
besökta naturpark.
relationer oerhört betydelse-
fulla, så arbetet måste få ta
tid.
Problem kan uppstå med
exempelvis fonem som inte
finns i engelskan. Då får man
ofta ha ett gruppmöte eller
en diskussion om hur detta
ska nedtecknas. I yele finns
exempelvis två olika n-ljud; ett
som likt i engelskans fine och
nice uttalas med tungan precis
över framtänderna, och ett
som uttalas med tungspetsen
mot tänderna. Även om detta
låter snarlikt för en engelsk­
talande person, så är de
väldigt olika för en talare av
yele. Därför bestämdes att det
n-ljud som uttalas med tungan
mot tänderna skulle ha ett
eget skrivtecken i form av ett
n med en apostrof över.
Nästa steg är att dokumen-
tera språket. Det idealiska
är att för varje språk göra en
beskrivning av dess fonetik
(inklusive alfabet), en beskriv-
ning av dess grammatik, en
ordbok samt en samling med
texter. I verkligheten är det
dock bara en minoritet av
språken som berikas med en
ordbok eller en samling med
texter, även om alla språk till-
ägnas en fonetisk beskrivning
och en majoritet av dem även
en grammatisk beskrivning.
Produktionen beror bland
annat på lokalbefolkningens
önskemål, översättarnas prio-
riteringar och deras förmåga
att hjälpa till.
MISSIONÄRERNA VIGER
sina liv åt uppgiften. Irene
Fumey, som nu är chef för
språktjänster vid SIL, har bott
med sin make Roland Fumey
i Papua Nya Guinea i över tre
årtionden. Innan dess gick de
båda kurser i lingvistik och
antropologi vid SIL:s egna
skolor i Tyskland och Storbri-
tannien. Tillsammans blev
de tilldelade ett område vid
inlandssjön Lake Murray, dit
det inte går några vägar och
resorna måste ske med organi-
sationens egna helikoptrar.
I området talas kuni-boazi,
ett papuanskt språk som är
modersmål för cirka 5 000
personer. Dess verb kan böjas
i över 100 000 former och
innehåller även grammatisk
ton, vilket innebär att tonen
är det enda som avgör formen
på många ord. Paret Fumey,
som är från Schweiz, fick
alltså i uppgift var att tillägna
sig språket och dokumentera
det i skrift tillsammans med
lokalbefolkningen. De berättar
om hur de i regel tillbringade
ett par månader vid Lake
Murray, följt av ett par måna-
der vid centret i Ukarumpa.
De bodde i en hydda vid
Lake Murray och tog till en
början med sig frystorkad
mat, eftersom de inte visste
om det skulle finnas mat på
plats. Paret var under dessa
perioder helt avskuret från
omvärlden. Deras historier
innehåller en del utmaningar,
men även minnen av krokodil­
jakter där krigare kastade sig
över djuret och höll samman
dess käftar, medan andra
dödade­besten med sina spjut.
SIL är en icke-vinstdrivande
organisation, och missionär­
ernas löner finansieras
via donationer till kyrkor i
hemländerna. Deras villkor­
och vistelselängd kan därför­
variera en hel del. SIL sam­
arbetar med Papua Nya
Guineas­ utbildningsdepar-
tement, som ofta efterfrågar
organisationens tjänster.
Förutom hjälp med över-
sättning, vill myndigheterna
även gärna att SIL skickar
föreläsare till närbelägna
University of Goroka och flera
andra av landets universitet
och högskolor. För att sprida
sina kunskaper har SIL i ökad
utsträckning också börjat
undervisa lokalbefolkningen
vid sitt center. Omkring 100
personer utbildas här varje år,
i kurser som innefattar över
250 olika språk.
SIL har hittills utvecklat
omkring 450 alfabet i Papua
Nya Guinea, och översatt Nya
testamentet till 250 av dessa.
Men mycket arbete återstår.
Det finns ytterligare cirka 300
språk som man bedömer är i
behov av ett alfabet, medan
cirka 70 inte bedöms ha detta
behov, eftersom de inte är
”levande” nog. Bland dessa
märks mungkip, som vid SIL:s
senaste undersökning 2006
endast hade tolv talare trots
en befolkning på 670 perso-
ner i de två byar där språket
fortfarande används, och
turumusa, som man 2011 inte
längre hittade någon levande
talare av. I dessa fall är
det främst dokumentation
i antropologiskt syfte som
gäller.
”Det är ett faktum att den
språkliga mångfalden
minskar med racerfart”
ETT RIKTMÄRKE FÖR
huruvida det är värt att lägga
resurser på ett hotat språk,
är att språket ska ha över 50
talare,­varav några är under
40 år. Talarna bör dessutom
alla vara motiverade att be-
vara sitt språk.
När SIL väl har satt samman
ett alfabet, dokumenterat språ-
ket och översatt Bibeln, så är
det inte mycket mer att göra.
Projektet stängs, och det finns
inga som helst garantier för att
språket kommer att överleva.
Givetvis gör projektmedlem-
marna uppföljningskontroller,
där de ibland finner att språket
lever vidare – men ibland inte.
I ett land som traditionellt
har saknat inhemska skrift-
språk riskerar de kulturella­
förlusterna att bli stora. Till
exempel kan mångtusen­
åriga­sånger och danser gå i
graven med ett språk. Vissa
ursprungsspråk i högländerna,
som enga och kuman, har för-
visso fortfarande över 100 000
talare. Men sam­tidigt märks
att fler språk i kust­provinsen
Madang,­som awar och sepa, nu
har färre än tusen talare, och
antalet fortsätter att sjunka.
I Madang trängs 172 språk på
en yta mindre än Dalarna.
FÖRÄNDRINGEN ÄR SÅ
snabb att ingen riktigt verkar
veta exakt hur det står till i
rena siffror. Enligt Alfred Kik
finns det 853 olika språk i
Papua­Nya Guinea, men tolv
av dem har inte längre några
levande­talare. Alfreds eget
modersmål melpa har 120 000
talare, och han försöker få sin
son att använda språket. Han
lägger dock märke till att sonen
ofta börjar tala tok pisin.
Enligt Mikael Parkvall har
tok pisin redan ”många språks
liv på sitt samvete”, och kom-
mer sannolikt att ta kål på
många till. Ett mönster som
går igen över hela världen:
– Det är ett faktum att den
språkliga mångfalden
minskar med racerfart och att
språk dör som flugor. Det
har de alltid gjort, men inte
med samma hastighet som nu.
Detta är en unik period
i världshistorien.
Språktidningen 61