autonom marxism

en intervju med Harry Cleaver

Stockholms Autonoma Marxister

 Översättning: Mathias Wåg, Erik Åsell
och Mattias Forshage

Flera artiklar av Harry Cleaver finns

på: www.eco.utexas.edu:80/homepages/
faculty/cleaver/index2.html

Hans bok "Reading capital politically"

kommer under 2002 att ges ut på svenska
av Stockholms Autonoma Marxister.

Stockholms autonoma marxister

epost: sabotage@motkraft.net
http://www.motkraft.net/sabotage
2 23
andra ordningar. Vi däremot behöver vara
kapabla att föreställa oss och sätta värde
på en bred mångfald av former av organi-
sering samtidigt som vi alltid bedömer
deras lämplighet kritiskt. Mycket av den
bästa "nedifrån och upp" historiken de
senaste trettio åren har rymt upptäckten
och synliggörandet av sådan organisering
i folkrörelser.
Spridningen av kamper som form av
organisering. Men organiserad av vem?
Det generella svaret på din generella
fråga "organiserad av vem?" är "organ-
iserade av dem själva", intern organiser-
ing bland alla självutnämnda grupper i
kamp. Ändå, i och med den innefattade
mångfalden, måste samtidigt all "intern"
organisering, hur den än är förvaltad,
också involvera den kollektiva organiser-
ingen av relationerna till andra grupper,
andra sektorer av klassen, organiseringen
av cirkulationen av kamp. Frågan "hur
kan vi stärka vår makt, att vägra
arbete eller att själv-valorisera på vårt
eget sätt?" förändras till "hur kan
vi vara sammanlänkade med andra så
att våra ansträngningar blir ömsesidigt
stärkande?" Alla former av interna rigida
formler har överlevt i tillräckligt små
grupper, men mycket av vänsterns his-
toria har varit den att sådana grupper,
mycket på grund av deras rigiditet,
avskärmat sig och förblivit isolerade från
andra. Som en direkt följd har de sedan
stagnerat och förblivit irrelevanta inför
större sociala rörelser där mer flexibla
och anpassade former av organisering har
främjat cirkulationen av kamper mellan
skilda grupper. Allt detta är sant på alla
22
nivåer. Överallt där organisering missly-
ckas att upprätta en spridning av kamp,
misslyckas den, vare sig det rör sig
om någon liten grupp i en enstaka stad
eller i en region eller nation. Styrkan i
relativt små grupper som palestinierna,
de svarta frihetsrörelserna i södra Afrika,
revolutionärerna i Nicaragua eller El Sal-
vador har alltid varit till stor del beroende
på deras förmåga att bygga nätverk av
allianser för att cirkulera deras kamper
bortom deras specifika platser till andra
grupper i andra delar av världen. Vilket
är precis varför kapitalets strategi vid
alla tillfällen har varit att skärma av
dem, med handels och finansiella bojkot-
ter eller restriktioner för resande, att iso-
lera dem - så att de kan förintas. Det
går inte att överbetona vikten av denna
erfarenhet och för inte misslyckas att lära
oss av den på rätt sätt: det är bara genom
en allt större cirkulation av kamp som
vi nånsin kan hoppas på att uppnå den
nödvändiga kraften att förinta den kapi-
talistiska dominansens mångahanda ten-
takler och ersätta dem med nya, mer
tilltalande sociala relationer. Idag när
klasskonfrontationen är global, måste vår
spridning av våra egna kamper vara
organiserad över hela världen, genom alla
tänkbara länkar. Ifall vi förstår vad som
fordras behöver vi bara hitta medlen. Det
är en process som redan är på väg; som
alltid redan är på väg. De problem vi
står inför politiskt är: för det första, en
värdering av vad som fungerar och vad
som inte gör det; vilka former av organi-
sering främjar spridningen av kamp och
vilka hindrar den och för det andra, bygga
på de som fungerar och överge eller
förändra de som inte gör det.
autonom marxism
en intervju med Harry Cleaver
En intervju med Harry Cleaver.
Harry Cleaver är en ledande autonom marxist som bor i Austin,
Texas, där han är aktiv i Accion Zapatista. Denna intervju gjordes i
London i juli 1993 av Massimo de Angelis. Den publicerades i den
italienska autonoma tidningen "vis-a-vis" hösten 1993.
Del 1: Autonom Marxism intressen och kunna kämpa för dem -
att gå bortom att bara vara en reaktion
Du var den förste som pratade om en mot exploatering eller mot självutnämnda
autonom marxistisk tradition som består "ledarskap" och att vara offensiva på ett
av olika nationella "skolor" i Italien, sätt som formar klasskampen och formar
Frankrike, USA och så vidare. Vilka ele- framtiden. Marxism-leninism och Frank-
ment skiljer denna tradition från andra furtskolan delar en tendens att fokusera
riktningar inom marxismen, som marx- på kapitalets makt och anse att arbetarna
ism-leninismen eller Frankfurtskolan? i huvudsak bara reagerar på (direkta)
förtryck och därför är beroende av någon
Det som gör begreppet "autonom marx- form av ledarskap utifrån för att mobi-
ism" till en speciell tradition är det liseras för revolutionen. Marxist-lenin-
faktum att vi inom den större marxistiska isterna har gett det privilegiet åt de
traditionen kan identifiera en mängd av professionella revolutionära intellektuel-
rörelser, politiska riktningar och tänkare las politiska parti, vilka är kapabla att
som har betonat arbetarnas självständiga förstå det allmänna klassintresset och kan
(autonoma) kraft - autonom från kapi- lära ut det till arbetarna, som själva bara
talet, från deras officiella organsationer ses vara fast i rent "ekonomiska" krav.
(som exempelvis fackföreningar, politiska De kritiska teoretikerna i Frankfurtsko-
partier) och självfallet kraften hos olika lan, som i stort accepterade den ortodoxa
grupper av arbetare att agera autonomt marxistiska analysen om kapitalets hege-
från andra grupper (till exempel kvinnor moni i fabrikerna och utvidgade denna
från män). Med "autonomi" menar jag vision till att omfatta hela samhället,
arbetarnas förmåga att definiera sina egna har också gett de professionella intelle-
3
ktuella privilegiet att vara de enda som
kunde förstå nyanserna av den instru-
mentalistiska dominansens och finna en
väg genom mörkret till ljuset. I båda
fallen har inte bara empiriska och histor-
iska analyser utan även teorin inriktats
på en engagerad förståelse av domin-
ansens mekanismer och den mångfald
sätt som arbetarna har fallit offer. Vad
båda synsätten har misslyckats att göra,
är att granska arbetarnas makt att störa
dessa mekanismer, att försätta systemet
i kris och omforma sociala strukturer.
Oförmögna att utveckla en teori om
arbetarmakt, så har även deras analys
av dominansen begränsats av deras
oförmåga att se hur kapitalets makt varit
avhängig tillfälligheter och hela tiden
tvingas anpassa sig, ofta desperat, till
en framväxande arbetarklass-subjektivitet
för att behålla sin kontroll och överleva.
Som en följd har även deras teoretiska
förståelse blivit ensidig och mer av en
beskrivning av kapitalistisk maktutövning
än ett användbart redskap för oss i vår
kamp.
Av vilken politisk vikt är det att göra en
sådan åtskillnad mellan autonom marx-
ism och andra marxistiska traditioner?
Den politiska vikten av att placera vår
styrka och förmåga i centrum för vårt
sätt att se på kapitalismens klasskonflik-
ter. Dynamiken i utvecklandet av dessa
konflikter, ligger i den enkla sanning att
det är bara med en rätt uppskattning av
vår egen styrka som vi kan ha en men-
ingsfull diskussion om hur vi fortsätter att
bygga den kraften. Om vi spenderar all
vår tid med att tala om kapitalets makt
4 21
att göra det ena eller det andra, om att
kapitalet begränsar oss på det eller det
sättet eller vad det tvingar oss att göra, så
har vi inga redskap för att tala om vad vi
ska göra härnäst, och vi tvingas ofta in i
desperata eller otillräckliga handlingssätt.
Å andra sidan, när vi utgår från en
bedömning av den kraft vi har och en
förståelse av hur kapitalet tvingas göra en
massa för att besvara den kraften så vi
får ett bättre läge att tänka på hur vi ska
fortsätta vår kamp.
Som till exempel?
Vi kan ta den pågående utvecklingen
i Europa och Nordamerika i riktning
mot skapandet av frihandelszoner. Tra-
ditionella ortodoxt marxistiska analyser
försöker ofta förstå sådana händelser som
en följd av den kapitalistiska utvecklin-
gens inneboende lagar, som ett svar på
profitkvotens fallande tendens, eller som
ännu ett smart drag i den interkapital-
istiska konkurrensen på ett globalt plan.
Inget av dessa synsätt innehåller någon
analys av arbetarmakten och får därför
nästan ingen betydelse för var vi står
och hur vi kan hantera situationen. Å
andra sidan börjar en autonom marxistisk
analys med en bedömning av kapital-
ismens nuvarande kris såsom en följd
av de tidigare kapitalistiska strategiernas
misslyckande att införliva och instrumen-
talisera arbetarmakten. Till exempel kan
kapitalets ökade rörlighet som hänger
samman med frihandeln (när exempelvis
fabriker flyttas från land A till land B
eftersom produkterna kan skeppas till-
baka till land A) ses som ett svar på
rörligheten och styrkan hos arbetarna
uppnå kollektiva vinster. Att studera hur
detta har gjorts tidigare är en användbar
övning i att stimulera idéer om hur det
kan göras nu, så länge man inte letar
efter en formel utan efter en uppfattning
om hur specifika lösningar träder fram
ur specifika klassammansättningar. Att
känna igen variationerna i de sätt arbete
påtvingas och de följdaktliga variation-
erna i formerna för motstånd, genom hela
samhället, är också användbart för att vara
förmögna att se paralleller mellan olika
typer av kamper i nuet.
När vi utöver en kamp mot kapitalet
även anammar en kamp för en mångfald
själv-valoriserande projekt står vi inför en
ännu svårare problematik: hur utvecklar
man en politik av skillnader utan antago-
nism. Uppenbarligen, givet att antagonis-
mer redan existerar, måste utarbetandet av
en sådan politik passera genom antago-
nismer för att göra sig av med dem; de
kommer inte bara upphöra hux flux för att
vi skulle vilja det. Detta är oundvikligt till
och med när vi utvecklar förhållningssätt
till mångfald som är minimalt baserade
på 'lev och låt leva' utan hellre på
ett ömsesidigt berikande över skillnader.
Exempelvis har kvinnor medan de
kämpat för att utarbeta nya mer
tillfredsställande genusrelationer har
behövt passera genom många typer
av antagonistiska relationer med män
(och med varandra). Konstruktionen av
sådana nya relationer har inte bara inne-
fattat upphävandet av äldre relationer,
ett upphävande som ofta av män uppfat-
tats (med viss rätt) som på deras bekost-
nad, men de kreativa beståndsdelarna i
denna processen har varit experimentell
och ofta producerat nya oväntade antag-
onismer. Där kvinnor utvecklat lesbiska
förhållanden mellan sig, exkluderande
män, har det uppenbarligen varit en
lång och svår process att utveckla
komplementära och icke-antagonistiska
former av kamper mellan dessa kvinnor
och heterosexuella män. Det har uppen-
barligen varit något enklare, dock inte
lätt, att arbeta sig fram till komplementära
kamper mellan lesbiska kvinnor och
homosexuella män. Dessa relationers
komplexa dynamik utvecklar sig framför
våra ögon i kamperna kring AIDS,
mot diskriminering och för friheten att
utveckla nya former av sexuella-, genus-
och familjerelationer. Vad jag tror sådana
erfarenheter lär oss är att de former av
organisering som fungerar bäst är de som
främjar spridningen av kamper mellan
grupper, eller med andra ord, de som
intensifierar den kompletterande aspekten
av alla initiativ, och de formerna måste
förändras och anpassas till förändringarna
i kampens mönster.
Du tycks här röra dig bortom den
gamla uppdelningen mellan "organiser-
ing" och "spontanism".
Den gamla dikotomin mellan organi-
sering och spontanism är falsk. Även då
några kollektiva händelser uppstår "spon-
tant", alltså inte i förväg planerat av
någon, har de människor som deltar i
händelserna kommit att organisera sig för
att fullborda dem. Kapitalet vars själva
kärna består i befäl, auktoritet och domi-
nans kan bara föreställa sig organisering
uppifrån och ner, bestående av någon
form av ledarskap och ser bara kaos i
mellan människor som kämpar. Vi vet
att arbetarklassen är, och alltid har
varit, mångfaldig. Klassammansättningen
är komplex. Kapitalet styr genom en
strategi av att söndra och härska så det
finns alltid en lönehierarki och ett nät
av maktrelationer mellan olika sektorer
inom arbetarklassen. Några arbetare har
mer resurser än andra; några har mer rum,
eller mer tid, för kamp; några dominerar
andra, och så vidare. "Söndring" betyder
den kapitalistiska förvaltningen av antag-
onismer mellan sektorer inom arbetark-
lassen som ett metod att minimera
den antagonismens explosion mellan
klasserna.
Dessutom tar sig klassens mångfald sig
uttryck i en mångfald i själv-valoriserin-
gen. Med Gilles Deleuze och Felix Guat-
taris termer skjuter själv-valoriseringens
"flyktlinjer" iväg i många riktningar.
När vi väl förkastat föreställningen om
att dessa "flyktlinjer" kan eller måste
bli harmoniserade i ett unisont social-
istiskt projekt och när vi väl förkastat
föreställningen om att olika delar inom
arbetarklassen borde underordna sina
kamper för att uppfylla sina egna behov
och begär under andras kamper (som
kvinnor till exempel ofta blivit tillsagda
att göra), då både inser och accepterar
vi att klasskampen oundvikligen består
av ett myller av separata kamper som
rör sig i många riktningar med bara en
gemensam nämnare: avvisandet av den
kapitalistiska dominansen. Detta känner
kapitalet till, dess politiska strategi är att
hantera denna mångfald på ett sådant sätt
att det okuvliga tumultet inte går överstyr
och så att den spänns för och driver
20
på kapitalets utveckling. Våran politiska
strategi måste vara den omvända: inomk-
lass-antagonism inom klassen måste driva
på mellanklass-antagonism på ett sådant
sätt att den blir ohanterlig och att de
mångfaldiga själv-valoriserande projek-
ten kan undgå kapitalets repression och
inlemningar genom att vara komplet-
terande eller åtminstone stötta varandra.
Mellan oss och kapitalet en maximering
av antagonism, mellan oss själva ett utar-
betande av en politik av skillnader som
minimerar eller eliminerar antagonism.
Svårigheten består i att det inte finns
någon genväg, ingen magisk formel, inget
enkelt "förena er och kämpa tillsam-
mans", inte genom en specifik organisa-
tionsform, inte genom en ideologi, inte
ens genom marxism (för marxismen erb-
juder en antagonistisk förståelse av kapi-
talistisk dominans men ingen formel för
postkapitalistiska sätt att vara). Vad vi vill
är att våra olika kamper, mot kapitalet,
och för alternativa former av själv-valori-
sering, kompletterar och stöttar varandra
ömsesidigt. Anta att den typ av marx-
istiska analys jag har presenterat ovan
är adekvat, att kampen mot kapitalets
reducering av livet till arbete utgör en
gemensam punkt för alla sektorer av klas-
sen och erbjuder därmed en grund för
ömsesidig förståelse. Givetvis eftersom
klassen är mångfaldig och hierarkisk, och
påförandet av arbete uppfattas olika av
olika grupper arbetare innebär inte detta
att det skulle vara enkelt att organisera
kring arbetsvägran. Detta framgår ganska
tydligt av arbetarrörelsens historia. Men
av denna historia framgår också att
trots alla skillnader har arbetarna varit
förmögna att länka ihop sina kamper och
(till exempel den autonoma flyttningen
av invandrare och den oflexibilitet och
de kostnader som påförs av arbetarna i
länder med tungt fixerade kapitalinvest-
eringar). En sådan analys tar inte bara
enbart och kopplar frihandelsfrågorna
med andra, som rasism och "etnisk ren-
sning" utan pekar också på en politisk
strategi med en spridning av kampen
mellan grupper vars kraft har gett
upphov till kriserna. Och när fixerat
kapital flyttar, så ger det uppslag till
en parallell strategi med en accelerering
av spridandet av kampen inom den
förändrade sammansättningen av arbe-
tarklassen. När vi dessutom ser att det
i Nordamerika finns hundratals av koa-
litioner med grupper som kämpar i
Kanada, USA och Mexiko och sluter sig
samman i nya former av organisering över
hela kontinenten - men inte genom tradi-
tionella former som fackföreningar och
partier - så borde vi varken bli förvånade
eller försöka driva sådana organisationer
tillbaka till gamla fåror. Tvärtom, en ny
klassammansättning över hela kontinen-
ten behöver nya organisationsformer och
vi är beredda i att delta i att konstruera
dem.
I introduktionen till din bok Reading
Capital politically, så diskuterar du
explicit den historiegeografiska utveck-
lingen av den autonoma marxismen
med hänsyn till sociala kamper. Ser
du någon komplementerande skillnad
mellan italiensk och amerikansk
autonom marxism? Kan du ge oss några
ledtrådar om de historiska rötterna till
deras respektive framväxt?
När det gäller vad som kompletterar
eller skiljer sig åt mellan italiensk och
amerikansk autonom marxism, måste vi
redan från början tänka på att de är
besläktade och har en sammanlänkad his-
toria. Spår av båda kan hittas i tidiga
avståndstaganden av hur konsoliderandet
av bolsjevikernas makt utvecklades till
statskapitalism och en därav följande kon-
sekvent kritik av Sovjets makt och dess
västerländska apologeter. Den italienska
arbetarautonomin föddes under perioden
efter andra världskriget, delvis ur den
internationella spridningen av en ny
marxistisk politik underifrån riktad mot
partierna. Danielo Montaldi översatte och
spred The American Worker, en studie
gjord av ex-trotskister i USA, som tidi-
gare hade översatts och publicerats i
Frankrike (av en annan grupp ex-trottar).
Både den amerikanska Johnson-Forest-
tendensen som producerat studien och
Socialisme ou Barbarie som översatt den
var kritiska mot både Sovjet och trotskis-
tisk marxism-leninism och återvände till
arbetarna själva för att nyläsa och omfor-
mulera marxismen och kampens politik.
Montaldis ansträngning ledde i sin tur till
de grundläggande studier som åstadkoms
inom den italienska "operaismo", de av
Alquati, Panzieri och andra runt tidningen
Quaderni Rossi. Vi kan i allt detta se en
förnyelse av marxismen som satte den
autonoma arbetarkampen i centrum för
både den teoretiska och politiska dagord-
ningen och därmed förde samman marx-
ismen och arbetarklassen igen. Hur dessa
saker utvecklades i Italien och USA
skiljer sig så klart, på grund av olika
omständigheter och olika
klassammansättning. I Italien så betonade
5
man inledningsvis kampen på de stora
nordliga fabriksanläggningarna, då
framför allt FIAT. I USA satte man på
50-talet också fokus på de stora bilfab-
rikerna i Detroitområdet. Men där ana-
lysen och politiken i Italien rörde sig mot
klasskampens roll i utvecklingen och den
teknologiska förändringen i fabriken (som
främst fördes av unga nyinflyttade arbe-
tare från södra Italien) så flyttade sig int-
resset i USA mot "ras" - dels genom
framväxten av medborgarrättsrörelsen, de
centrala stadsupproren i mitten på 60-talet
och det faktum att de militanta arbetarna i
fabriken var unga och svarta. Dynamiken
i den därpå följande klasskampen i de
båda länderna skilde sig åt, vilket man
inte ska förvånas över att även den
teoretiska utvecklingen gjorde. Medan
autonom teori i Italien på det teoretiska
planet till en viss grad utvecklades inom,
men tydligt emot, den italienska kom-
munismens dominerande och väl utveck-
lade teorier med rötter i Gramsci, så
utvecklades i USA (och även i Frankrike)
den autonoma teorin mot en trotskistisk
bakgrund. Medan de allmänna utveck-
lingslinjerna i de båda länderna var
likartad, så ledde den mer sofistikerade
debatten i Italien till en mer grundlig
omformulering av den marxistiska teorin
och en mer systematiskt skapande av
nya teoretiska paradigm, som till exempel
teorin om klassammansättning.
Det är också sant att de marxistiska
teoretikerna i den autonoma kampen i
USA var få till antalet och marginella
i förhållande till den snabba radikali-
seringen hos de svarta, chicanos, stu-
denterna och kvinnorna. Så även om vi
historiskt kan studera påverkan av sådan
6 19
teori på dessa kamper eller det sättet
dessa kamper formade utvecklingen av
teorin, så befann sig marxisterna som
utvecklade teorin aldrig i kampernas cen-
trum.
När vi talar om den amerikanska nya
vänstern så talar vi om någonting som
var mycket, mycket bredare och diffusare
än den "autonoma marxismen". De flesta
som var engagerad i massrörelserna på
sextiotalet och som fortsatte på sjuttio-
och åttiotalet, såg inte sig själva som
marxister av något slag. Detta oavsett hur
mycket de kan ha influerats av marxis-
tiska idéer och var inblandade i kamper
som spelade en roll i marxistisk teori.
Det var faktiskt så, att en av de aspekter
som definierade den nya vänstern i USA
var dess förkastande av inte bara den
gamla vänsterns partipolitik, utan även
dess uppsjö av marxistiska teorier. I Ital-
ien så betydde den allstädes närvarande
vänstern med dess ideologiska och organ-
isatoriska inflytande att utvecklingen och
influenserna från den autonoma teorin var
mycket mer integrerade i utvecklingen av
klasskampen på sextio- och sjuttiotalet,
och mer förankrad hos de många fler
aktivister som tänkte på sig själva och
definierade sina kamper i rent marxistiska
termer. Därför utvecklades i den italien-
ska nya vänstern "autonomia" som ett
politiskt rum, där aktivister utvecklade en
skala av uttalat marxistiska röster som
uttryckte den mångfald av kamper som
inte passade in i vare sig den gamla
vänsterns organisationer eller idéer. Så
fast det är en poäng att använda samma
begrepp, "den nya vänstern", i både
USA och Italien, passar termen "autonom
den mest intensiva granskning och kritik,
så bör också dessa rörelser bli det. Det
är inte bara uppfinningsförmågan som är
fruktbar, alla innovationer underminerar
inte automatiskt kapitalet och hjälper till
att frigöra oss för mer intressanta sätt
att vara. Det finns en hel del som är
destruktivt i dessa rörelsers politiska rum
- inte minst någras förkastande av den
marxistiska analysen av kapitalismen och
dess blindhet inför beskaffenheten av
den fiende som tornar upp framför dem.
Det gäller också några former av den
"identitetspolitik" som genom ett dog-
matiskt enträget fasthållande vid skill-
nader skärmar sig från alla möjligheter
till politisk dialog och politisk aktion.
Poststrukturalistisk lingvistisk teori har
erbjudit några en bekväm ursäkt att und-
vika svårigheterna med organisering. Det
brukar dock vara naturligt för marxister
att leta rätt på sådana begränsningar och
frambringa en sådan kritik. Vad som int-
resserar mig mer, i detta skede av
historien, är den andra sidan: vikten
av att vara förmögen att urskilja det pos-
itiva innehållet i sådana kamper på ett
sådant sätt att det möjliggör ett reson-
erande kring hur de sociala krafter de
förkroppsligar kan bidra till ett byggande
av kommunism.
Del 5: Organisering
Så till huvudfrågan, frågan om organi-
sering. Genom att placera arbetarklas-
sens autonomi i centrum för marxistisk
teori, vilken också, som du påpekar,
måste betraktas som autonomi gentemot
partier och de olika delarna av arbe-
tarklassens autonomi gentemot varan-
dra, antyder du ett närmande av frågan
om organisering i termer av en spridn-
ing av kamper. Vad menar du med detta?
I vilken utsträckning tror du att denna
spridning kan eller måste vara en organ-
iserad spridning?
Jag tycker att konceptet med en spridn-
ing av kamper erbjuder en nyckel till
den oundvikliga och fundamentala frågan
om organisering. Vi vet alla att de gamla
leninistiska och socialdemokratiska form-
lerna för organisering (partiet) är värre
än oanvändbara, de låser arbetarklassens
själv-verksamhet i fogliga former. Till
och med de mest flexibla försvarare
av sådana tillvägagångssätt, till exempel
Rosa Luxemburg som på något sätt ville
rätta partiet efter klassens själv-verksam-
het, förblev fången i sådana formler.
Som Sergio Bologna argumenterade för
flera år sedan i vad som borde vara en
berömd artikel (om "klassammansättning
och teorin om partiet"). Den lämpliga
formen för arbetarklassens organisering
måste förändras i och med förändringarna
i klassammansättningen. Ingen formel
är någonsin användbar över hela
klassammansättningen vid en given tid-
punkt, eller genom tiden i och med att
sammansättningen förändras. Med andra
ord måste vi sluta tänka på organiseringen
av kamper i termer av byggande av spe-
ciella organisationer, till exempel insti-
tutioner som alltid blir byråkratiserade
och kommer att motsätta sig välbehövliga
förändringar. I stället måste vi börja
tänka på frågan om arbetarklass-organ-
isering i dess mest grundläggande
bemärkelse: utarbetande av samarbeten
och studier av både arbete och aktiviteter
som inte kan betraktas som arbete
varit riktigt fruktbart och erbjudit en
riklig förståelse av de skilda erfaren-
heterna av kreativa kamper som har hållit
i sig genom krisen, ej fångade eller
frånkopplade och oförstörda av kapitalets
repression och kooptation.
Hur betraktar du förhållandet mellan
arbetsvägran och själv-valorisering?
Jag sade tidigare att den enda rimliga
utgångspunkten för utarbetandet av en
arbetarklasspolitisk strategi är en
förståelse av vår egen kraft. Vad konceptet
själv-valorisering gör är att fästa vår
uppmärksamhet inte bara på vår förmåga
att begränsa och lägga band på kapitalets
dominans över oss, utan även vår kre-
ativitet och våra förmågor att utarbeta
alternativ. Precis som konceptet
"arbetsvägran" hjälper oss att förstå hur
en bred mångfald av sociala kamper
underminerade den kapitalistiska acku-
mulationen och försatt den i kris, hjälper
oss också konceptet själv-valorisering att
förstå hur vår förmåga att utarbeta och
försvara nya sätt att vara, inte bara mot
men också bortom kapitalet. Detta är den
andra sidan av krisen. Kraften i att vägra
är makten att skapa sig tid och rum rela-
tivt fria från det kapitalistiska påförandet
av arbete. (Jag säger "relativt fria"
för att en sådan tid och sådana rum
alltid är begränsade och märkta av kapi-
talets makt.) Själv-valoriseringens kraft är
makten att fylla dessa rum med alternativ
verksamhet och nya former av gemen-
skaper - att utarbeta den kommunistiska
framtiden i nuet. Detta perspektiv tillåter
18
oss att känna igen och förstå, inom en
marxistisk teoretisk och politisk ram, den
kreativitet och uppfinningsförmåga verk-
sam inom de så kallade "nya sociala
rörelserna" som många marxister och
många post-marxister, post-modernister,
har sett som eller påstått vara ett område
utanför den marxistiska teorins räckvidd.
Men sådana nya sociala rörelser har
alltid varit rörelser mot den kapitalistiska
sociala fabrikens tvång - vare sig de
har artikulerat sina idéer på det sättet
eller inte - och är nya huvudsakligen
i sin styrka och uppfinningsförmåga.
För att ta några exempel, kvinno- och
homorörelserna har inte endast vägrat
underordnandet av livet under arbete utan
har även initierat en bred mångfald av
experiment i utvecklandet av nya typer av
genus- och familjerelationer, nya typer av
personliga och sociala relationer mellan
män och kvinnor, mellan män och mellan
kvinnor. Parallellt har miljörörelsen inte
bara attackerat den kapitalistiska exploa-
teringen av all natur utan har även utfor-
skat en bred mångfald av alternativa
former av relationer mellan människor
och resten av jorden. Under deras
framväxt har dessa rörelser överlappat
och influerat varandra precis som de
också sökt inspiration i en bred mångfald
av kulturella praktiker, till exempel hos
urbefolkningarna eller de från den för-
kapitalistiska europeiska historien. Var
vänlig och notera, jag säger inte att bara
för att vi kan begripa dessa rörelsers
karaktär i marxistiska termer att de
inte ska vara föremål för analys och
politisk kritik. Precis som mer välkända
arbetarkamprörelser som fackligt arbete
kan bli, måste bli och har blivit utsatt för
marxism" mycket naturligare in i sitt sam-
manhang i Italien.
Del II: Arbetet
- grunden för kapitalets styre
Vad är den politiska tyngdpunkten i
din beskrivning av kapitalismen som
ett system baserat på det obegränsade
påförandet av arbete?
De flesta marxister har definierat kapi-
talismen mer som en form än som ett
innehåll. Det vill säga, de har nästan
alla fokuserat på vad de ser som den
specifika formen genom vilken kapitalet
exploaterar arbetarna: löneformen. Därför
är den vanliga definitionen av arbetark-
lassen som det avlönade proletariatet.
Därför är det centrala fokus satt på
exploateringen och det politiska målet
är upphävandet av lönesystemet. Denna
fokusering på löneformen har rötterna i
den teoretiska synen att arbete inte bara
är något naturligt givet i alla mänskliga
samhällen och människans mest
fundamentala definierande karaktäristik.
Ett omkullkastandet av kapitalismen
skulle innefatta generaliserandet av
arbetsförhållandet: Socialismen och kom-
munismen skulle vara samhällen med
endast en klass, där alla skulle arbeta,
utan exploatering. Vad jag har argu-
menterat för under en lång tid är att vi får
en helt annan bild, en annan tolkning av
marxistisk teori och en annan politisk syn
på upphävandet och ersättandet av kapi-
talismen, om vi fokuserar på innehållet
i kapitalismens sociala relation: arbetet.
Kapitalism är inte bara ett socialt system
som exploaterar folk genom arbete, så att
vi kan tänka oss att avsluta exploaterin-
gen och fortsätta arbeta: det är ett socialt
system som har tendensen att underordna
allt i livet under arbetet och att alienera
dem de tvingar att arbeta och hindra
dem från att utveckla sina egna vägar
till självförverkligande. Underordnandet
av livet under arbetet betyder inte bara
att vi tvingas arbeta längre, så lång tid
att vi knappt har någon energi kvar till
andra aktiviteter. Men även att dessa
andra aktiviteter på fritiden alltmer börjar
reduceras till rent återskapande av livet
som arbetskraft, som villigheten och
förmågan att arbeta. Vad gäller dem som
har lön under varje dag av vår vanliga
arbetsvecka (måndag till fredag för de
flesta) finner vi att inte bara vår vakna
tid går åt att arbeta direkt för kapitalet på
jobbet, utan mycket av den tid antar är
"fri" eller "ledig" ägnas åt att förbereda
arbetet, ta sig till arbetet, ta sig hem från
arbetet, göra vad som är nödvändigt för
att vi kan gå till jobbet nästa dag och
så vidare. Vad gäller den lediga tiden för
dem som inte är avlönade, till exempel
det obetalda arbetet i hemmet (vanligen
hemmafruar, men ofta barn och ibland
män), visar sig mest ägnas åt "hemar-
bete", vilket i sin tur inte bara är forman-
det och reproduktionen av livet i hemmet
utan även består av arbetet med att forma
barnen till arbetare och reproducera arbe-
tare som arbetare. Med andra ord, kvinnor
har barn men då måste de (ibland med
fäderna) uppfostra dem till att lyda order,
att kuva sina önskningar och spontanitet
och att lära sig att göra som de blir till-
sagda (samma arbete som lärarna utför
7
i skolan). Barn lämnas inte fria att
upptäcka livet på egen hand utan sätts
i arbete, arbetet att förvandla sig själva
till arbetare. På samma sätt arbetar kvin-
nor som hemmafruar inte bara för/med
deras män, deras arbete reproducerar sina
makar som arbetskraft på en daglig och
veckomässig basis genom att ge dem
mat, tvätta deras kläder, sköta om deras
hemmamiljö, förse dem med sexuella och
psykologiska tjänster som gör det möjligt
för dem att återvända till arbetet varje dag
utan att skjuta sin chef eller sig själva.
En liknande analys kan göras över den
"lediga" tiden på helger och semestrar.
Kort sagt, vad jag argumenterar för är
inte bara att kapitalet har förlängt sina
härskarmekanismer bortom fabriken (som
Frankfurtskolan länge har hävdat) utan
att det som dessa mekanismer består av
är påförandet av arbete, även inräknat
som påförandet av arbetet att reproducera
livet som arbete. Detta är argument som
ursprungligen utvecklades av kvinnor
i feministrörelsen och som kom att
få ett marxistiskt uttryck hos sådana
som Mariarosa Della Costa i Italien
och Selma James i USA (jag räknar
båda som "autonoma marxister"). Dessa
ståndpunkter utvecklades i förhållande
till andra former av obetalt arbete, som
skolarbete eller bönders arbete på ett
sådant sätt för att skapa en allmän
förståelse hur kapitalet försöker förvandla
hela livet till arbete för sin reproduktion,
hur det försöker omvandla hela samhället
till en stor "social fabrik" eller "social
arbetsplats".
8 17
Vilken roll spelar klassautonomin här?
Ett synliggörande av hur kapitalet har
försökt påföra arbete utanför fabriken
måste kombineras med den vanliga
klassförståelsen lönearbetets välde,
nämligen att påförandet alltid möts av
kamp. Precis som arbetarna motsätter sig
påförandet av arbete inne i fabriken eller
på kontoret, genom maskning, strejker,
sabotage och detournering, så gör även
de oavlönade motstånd mot att få
sina liv reducerat till arbete. Det är
vid denna punkt som autonom teori
tar sig bortom den kritiska teorins
återvändsgränd. Istället för att bli fixerad
vid kapitalets hegemoni, med den kap-
italistiska dominansens grundlighet och
fullständighet, måste vi kunna se och
ge uttryck för folks kraft att kämpa på
insidan mot deras reducering till enbart
arbetare. Just därför att kapitalet försöker
ingripa och forma hela livet, så revolterar
hela livet, varje vinkel och vrå av livet blir
en plats för uppror mot denna underordn-
ing. Hemmafruar strejkar i hemmet eller
marscherar kollektivt ut på gatorna. Stu-
denter tar över sina lektioner och skolor
och skapar "fria universitet" med befriade
möjligheter till lärande utanför institu-
tionerna. Bönder vägrar att underkasta sin
produktion (och därigenom sitt arbete)
under marknaden och samarbetar för
att bygga upp nätverk baserade på
ömsesidig inbördes hjälp. De "arbetslösa"
vägrar leta efter lönearbeten. "Kulturen"
blir ett av klasskampens hetsigaste
områden i kampen mellan befrielse och
rekuperation/instrumentalisering. Och så
vidare. Vad synliggörandet av allt detta
betyder, är inte bara att klasskampen är
gav den en ny mening: arbetarklassens
själv-utveckling. Denna term är problem-
atisk, arbetarklassens själv-valorisering är
inte homolog med kapitalets, och kanske
skulle han valt en annan term, men
denna fungerar tillräckligt bra. Poängen
var att sätta fokus på den faktiskt
existerande autonomin i arbetarklassens
självutveckling gentemot kapitalet.
Alltför länge har marxister betraktat arbe-
tarklassens utveckling som härledd ur
kapitalets utveckling. Tidiga autonoma
marxister, särskilt Mario Tronti, hade
påmint oss om att för Marx var kapitalet
(dött arbete) i huvudsak ett tvångsmedel
för arbetarklassen (levande arbete) och
inte omvänt. Den levande, uppfinning-
srika kraften i arbetet är arbetarklassens
uppfinningsförmåga och själv-verksam-
het, inte kapitalets. Ändå, då massarbeta-
rens kamper tog formen av arbetsvägran,
växte det fram en tendens att förbise
denna i huvudsak kreativa själv-verksam-
het Samtidigt exploderade i Italien på det
sena 60-talet och 70-talet denna kreativa
själv-verksamhet över hela den sociala
fabriken i ett myller av kulturella, sociala
och politiska innovationer. Negris term,
själv-valorisering, gav namn åt det pos-
itiva innehållet i denna explosion och
fäste åter vår uppmärksamhet på hur arbe-
tare inte bara kämpar mot kapitalet men
också för en mångfald sätt att vara. Det
erbjöd en utgångspunkt att omformulera
inte bara klasskampens innehåll utan även
några grundläggande problem som revo-
lutionens natur och "övergången" till det
postkapitalistiska samhället. Det Negri så
noggrant pekade på i sina föreläsningar
om Grundrisse, publicerade under titeln
Marx beyond Marx, var att upprättandet
av kommunism inte är något som kommer
senare utan är något som gång på gång
startats av utvecklingen av arbetarklas-
sens själv-verksamhet. Marx hade så klart
sagt detta förut och det hade även andra
tidiga autonoma marxister (till exempel C
L R James och hans kamrater på 50-talet)
men Negris teoretiska arbete frambrin-
gade åter idén i en väl grundad teoretisk
stil.
Hur har idén om själv-valorisering
influerat utvecklingen av en politisk
agenda?
En konsekvens av att detta vad jag
skulle kalla det positiva innehållet i arbe-
tarkamperna åter kom i fokus, var ett
skifte i den politiska dagordningen för
många av oss. Parallellt med våra försök
att förstå hur arbetarklassens styrka hade
skapat och upprätthållit kapitalismens
kris under 70- och 80-talet började
vi också utforska själv-valoriseringens
historiska process som också varit en
väsentlig del i kapitalismens kris och
vilken kanske kunde erbjuda en
utgångspunkt för utarbetandet av kom-
munismen i nuet. Där Negris arbete
har fortsatt vara huvudsakligen teoretiskt
och hans begränsade empiriska arbete
förbehållen några få frontlinjeindustrier,
har andra fortsatt att utforska själv-valori-
seringen från en omprövning av de urbana
kulturella revolutionerna under sent 60-tal
samt 70-tal i nord till studier av de rurala/
urbana kollektiva kamperna som bönder
och inhemska folk i syd bedriver. Där
Negris fokus i allt större utsträckning
kommit att hamna på själv-valoriseringen
inom arbetet, har andra undersökningar
tydliga och betyngande aspekterna av
deras underordning av sina behov under
arbetet/kapitalet - det sätt som generation
efter generation har tvingats att lämna
sina hem, sina närsamhällen och sina
familjer för att hitta jobb i norr eller till
och med i andra länder. Omplacerandet
av arbeten till folk, istället för folk till
arbetena är ett vettigt och förståligt krav.
Det går som ett eko genom det amerikan-
ska "rostbältet" i mellanväst precis som
det hörs mellan Kalabriens kullar. Det
är också helt uppenbart en kamp som
inte kan vinnas lokalt. Som bäst kommer
staten gå med på några arbetskapande
jobb som inte möter någons behov, precis
som förr, lapptäcken till offentliga arbet-
sprogram. Men idag så är inte frågan
bara rent lokal. I denna period av global
omstrukturering, har det blivit ett krav
som stöds av arbetare inom många,
många områden i många länder. Men
ändå, "håll arbetena kvar hemma" eller
"skapa nya arbeten här där vi behöver
dem" är inte tillfredsställande krav om de
isoleras från den sammanhängande kri-
tiken av arbetenas innehåll, hur länge
de varar, lönen, deras roll i den globala
arbetsdelningen etc. Därför kan vi se
åtminstone en sorts organisatoriskt arbete
som behövs göras: utvecklandet och spri-
dandet av en förståelse av att alla dessa
frågor som står på spel i denna situation.
Det står klart att vi vet en massa om
alla dessa saker. Problemet är att få kun-
skapsspridningen och förståelsen som ett
steg i att snabba på spridandet av kampen.
I Nordamerika har processen med
fabrik/jobb/löne-omlokaliseringen och
hotet om dess upptrappning som följd
16
av det nordamerikanska frihandelsavtalet,
NAFTA, påskyndat en sådan informa-
tionsspridning, diskussion och opposition.
Arbetare som förlorar sina arbeten och
hamnar i den ökande arbetslösheten har
väldigt snabbt lärt sig att problemet inte
kan lösas lokalt. Så de börjar ta kontakt
med och samarbeta med andra arbetare
och närsamhällen som arbetet flyttas till
för att stödja deras kamp. I en allt större
omfattning har arbetarklassens svar på
kapitalets ansträngningar att trycka ner de
arbetare som har det bättre till de fattigas
nivå, blivit att stödja de fattigastes kamp
som det bästa sättet att även stödja de
som har det bättre - ett lyftande av hela
klassen uppåt. En sådan inomnationell
och internationell spridning av kampen är
avgörande, menar jag, för våra kamper
idag. Ett viktigt inslag i sådana kamper är
kampen att undvika kapitalets försök att
vända kampen mot arbete till en kamp för
arbete.
Del 4:
Autonomt värdeskapande
Arbetsvägran leder oss ovillkorligen in
på frågan om de konstituerande prak-
tikerna bortom kapitalet. Du använder
kategorin själv-valorisation, som först
introducerades av Negri för några år
sedan, i ditt arbete. Vad är det du menar
med själv-valorisering?
Toni Negri plockade upp en relativt
obskyr term som hade använts av Marx
(men av få av hans efterföljare) för att
skildra kapitalets självreproduktion och
allestädes närvarande utan även att de
avlönade och oavlönades kamp har ett
inneboende släktskap genom den gemen-
samma vägran att arbeta, det vill säga
som vägran att få livet reducerat till
arbete, och en kamp för alternativa
sätt att få vara. Därför är den gamla
vänsterns definition av arbetarklassen
som lönearbetarna förlegad inte bara på
grund av att kapitalet har integrerat det
oavlönade arbetet i sin självreproduktion,
utan även eftersom kampen bland de
oavlönade områdena kompletterar den
inom de avlönade. Men samtidigt är kam-
perna för alternativa sätt att få leva som
undanflyr reducerandet av livet till arbete
mångfaldiga. Till skillnad från de gamla
marxistiska tankarna om att ersätta kapi-
talismen med någon form av homogen
socialism, så måste vi se kommunismen
som en mångfald av alternativ. Revolutio-
nen handlar om en explosion, flykten från
reduceringen, snarare än ersättandet av en
enhetlig plan med en annan. Det är här
tyngdpunkten ligger på autonoma kamper
inom arbetarklassens olika delar.
Det finns här en grundläggande skillnad
mot de traditionella tolkningarna av
marxistisk teori. Något som är säkert är
att de flesta tolkningarna av teorin, spe-
ciellt av arbetsvärdeläran, har missat att
Marx teori inte var en teori om arbetet
för att han dyrkade arbetet som den enda
källan till värde i samhället, utan för att
den universella omvandlingen av livet till
arbete var och är kapitalismens medel för
dominans. Andra klassamhällen bestod
i att vissa människor tvingade andra
att arbeta - livegna tvingades arbeta
under feodalismen, slavar i de antika
medelhavssamhällena och så vidare - men
aldrig tidigare i världen har det funnits
ett samhälle där livet omdefinierades som
arbete. Många har helt korrekt läst Marx
analys av alienationen i hans ekonomisk-
filosofiska manuskript som en kritik mot
den kapitalistiska förvridningen av arbetet
och dragit slutsatsen att socialismen och
kommunismen handlar om att befria arbe-
tet från den förvridningen. De har enligt
min mening, tagit fel när de tolkar Marx
fokus på arbetet som en följd av att
han skulle ha trott att det alienerade arbe-
tet är den mänskliga existensens a och
o, att arbetet är det som kännetecknar
mänskligheten. Vi borde istället se att det
fanns en poäng för Marx att fokusera sin
analys på arbetet på grund av dess cen-
trala roll för kapitalismens dominans. Vi
bör komma ihåg att han i Kapitalet och
Grundrisse ser att folk kämpar mot arbe-
tet, inte bara på grund av det är kapi-
talistiskt arbete (som de är exploaterade
igenom) utan även därför att livet är mer
än arbete. Den kvalitativa förvandlingen
av arbetet under kapitalismen - som
alienation - kommer inte bara från
dess organisationsform utan även från
dess kvantitativa utvidgning. Som Marx
påpekade i sin diskussion om det absoluta
mervärdet och kampen om arbetsdagen,
så är det genom arbetets utvidgning
som kapitalet lyckas nå dominans -
via merarbete och mervärde. I kapitlet
om arbetsprocessen så är den centrala
frågeställningen i diskussionen om
övergången från arbete i allmänhet till
kapitalismens arbete dess kvantitativa
utbredning. Den centrala frågan i kapitlet
om arbetsdagen är arbetarklassens kamp
mot dess utvidgning och senare för
9
dess minskning. I Grundrisse är
förkortandet av arbetstiden den centrala
frågeställningen i diskussionen om
arbetsvärdets upphöjande till värde som
tid till förfogande. Gång på gång framma-
nar Marx bilder av det postkapitalistiska
samhället som individer (och kollektiv)
som gör massor med olika saker, inte bara
arbetar. Överskridandet av alienationen
kan bara komma med en sådan kvantitativ
reducering av arbetet, att arbetet bara blir
en, bland många, integrerade aspekter av
en rikt mångfacetterad mänsklig tillvaro.
Arbetets befrielse kan bara komma som
en del av befrielsen från arbete, det vill
säga från den kapitalistiska reduceringen
av livet till arbete. När vi någon gång
ser dessa saker, kommer vi befrias från
alla den gamla socialismens illusioner om
produktivism; vi är fria att tänka på kamp,
revolution och frihet som det simultana
förflyttandet av arbetet från mittpunkten
av vårt liv och dess återupprättande som
ett medel bland många för att fullfölja den
mänskliga utvecklingen.
Hur fungerar det gränslösa påförandet
av kapitalistiskt arbete på ett globalt
plan? Vilka "autonoma" områden finns
det inom dynamiken mellan nord och
syd?
Allt detta får endast sin fulla betydelse
på ett globalt plan, när vi ser hela sit-
uationen i syd tillsammans med den i
nord. Kapitalismen har alltid varit ett glo-
balt system. Från dess begynnelse under
den primitiva ackumulationens period var
den global. Förslavandet av Afrika och
erövrandet av land (genom folkmord)
i Amerika var integrerat med utvecklin-
10
gen av den brittiska och nordeuropeiska
kapitalismen. Afrikanerna förslavades och
placeras i arbete på mark stulen från
cherokeerna för att producera den bomull
som var nödvändig för att uppehålla
påförandet av arbete på de engelska
arbetarna i Manchesters textilfabriker.
Imperialismens historia är bara delvis his-
torien om plundringen av välstånd, om
öppnandet av marknader för kapitalet.
Allt detta är bara olika moment i den glo-
bala processen av att förvandla världens
befolkning till arbetare och sedan dela
upp dem och hålla dem söndrade med
syftet att kontrollera dem. På 1800-talet
fick de indianska vävarna sina tummar
avhuggna för att behålla arbetarna i de
brittiska väverierna; ett sekel senare så
placerades asiatiska och latinamerikanska
arbetare i arbete i de omlokaliserade
och utflyttade väverierna medan nor-
damerikanska och nordeuropeiska texti-
larbetare friställdes. Detta är inte bara
olika stadier i den kapitalistiska utveck-
lingen; detta är förändringar i den globala
klassammansättningen som ett svar på
klasskampens förändrade mönster. Vi kan
inte tolka imperialismen i leninistiska
termer om länder som suger ut andra
länder, utan måste förstå nationalstaternas
politik i form av en förändring i balansen
inom klasskampen. Historien om "hur
värdet omvandlas till priser" är historien
om hur kapitalet förflyttar och omstruk-
turerar sig själv över skillnaderna i graden
av kontroll över arbetarklassen för att
maximera kontrollen över alla.
Varför har vissa delar av världen
"utvecklats" medan andra delar fortsatt
vara "underutvecklade"?
Upproret i Crotone när arbetarna,
enligt reportrarna i USA, tog över
sin nedlägningshotade kemikaliefabrik,
var ett uppror mot försämringen av
arbetsförhållandena, och därigenom att
arbetarnas liv friställdes. Arbetslöshet är
ett vapen skapat för att få arbetarna att
kämpa för arbete istället för mot det,
exempelvis för avlönade jobb. En del av
vårt arbete är att klargöra denna situations
dynamik så att arbetarna kan kämpa för
vad de verkligen vill ha, en säker inkomst
och mindre arbete. På ett sätt kommer
de att göra det ändå eftersom eftersom
om de får lönearbeten så kommer de
återvända till kampen mot arbetet, även
om det kanske sker mindre intensivt efter-
som de nu har en större rädsla för att
förlora lönen igen. Jag menar att detta
är ett gammalt spel; vi kan reglerna;
de används som fällor mot oss, men
de är inte omöjliga att bekämpa. När
vi undersöker historien om kampen mot
arbetet, så upptäcker vi en massa sätt som
kampen har gått vidare på. Ludditerna
slog sönder maskiner som de såg som
ansvariga för deras löneförluster. Det fun-
gerande inte så bra, men var inte så galet
som vissa hävdar. Senare kopplade arbe-
tare explicit ihop kampen mot arbetet
med arbetslöshetsfrågan genom att kräva
att det arbete och de löner som fanns
skulle spridas över hela arbetsstyrkan. En
minskning av arbetsdagen (eller veckan
etc) kunde vara ett medel för att höja
eller sprida lönerna så att de delades
av alla. Såna argument ställs idag i
Västeuropa, framförda av personer som
Andre Gorz. Jag såg nyligen en artikel-
serie i Le Monde Diplomatique om denna
infallsvinkel vilket visar på att det är ett
argument som tas seriöst i vissa kapi-
talistiska kretsar. Gorz argument, vilket
troligen kan härledas från de italienska
teorierna hämtade från Grundrisse och
från den nuvarande situationen som pekar
mot att kapitalet har nått den punkt
som förväntades i Fragment on Machines
där den har ersatt arbetet med maskiner
till den grad att den inte längre kan
skapa tillräckligt med heltidsarbete för att
sysselsätta alla. Teorin har den fördelen,
oavsett dess begränsningar, att vägra falla
tillbaka till traditionella vänsterkrav på
full sysselsättning vilket bara efterapar
kapitalismens grund. Argumentet för
behovet att "dela på arbetet" spelade en
viktig roll under såväl som 1800-talets
kamper som 1930-talets och hjälpte till att
mobilisera ett stöd för arbetets reducer-
ing. Dessa kampers begränsning kan
hittas i deras fortsatta accepterande av
arbetet i sig inom kapitalismen, exem-
pelvis av arbetet som fyller mer funk-
tionen som dominans än att vara till
för att möta folks behov. Om sådana
krav förs ihop med en mer genomgående
kritik av alla former av arbete, avlönade
eller oavlönade, av kapitalismen och dess
underordning av önskningar och behov
att strukturera livet kring arbete, tenderar
sådana krav att underminera snarare än
att stärka kapitalet. För det andra, sett
utifrån arbetarklassens strategier, måste
kampen mot arbetet hitta former som
passar klassammansättningen, som jag
sade tidigare. Crotone-arbetarnas revolt
måste, delvis komma vidare och se att
fabrikens nedläggning är ännu ett steg
i en långvarig vägran från kapitalet att
placera arbeten där folk bor. För sydital-
ienarna har detta varit en av de mest
15
istället för att behandla data, hur hackers
saboterar omvandlandet av information
till privat egendom, hur forskare driver
sina egna intressen genom att använda
företagens eller statens forskningspengar
till andra mål, hur tv-programförfattare
eller skådespelare stoppar in subversivt
material i sit-com-manus, hur lärare
förkunnar disciplinvägran snarare än
lydnad, hur universitetsprofessorer och
doktorander använder datanätverk till
spridning av kamp istället för spridning
av upprorsbekämpning och så vidare.
Arbetsvägran försvinner inte, den ändrar
bara form, samtidigt som det kapitalis-
tiska påförandet av arbete ändrar form.
Vad vi behöver studera och organisera är
inte bara arbetets konstitutiva makt, utan
den konstitutiva makt som vi utövar på
alla områden av mänskliga förhavanden.
Bara på dessa sätt kan vi nytänka arbetets
återskapande på sätt som åter integrerar
det som en meningsfull aktivitet bland
många andra i den mänskliga erfaren-
heten.
Jag kan förstå argumenten för vikten
av kampen mot arbetet på ett abstrakt
plan, men vilken poäng är det att tala
om kamp mot arbetet i en tid då kapitalet
berövar folk arbetet? Jag talar om det
faktum att Västeuropa, och även i USA
till en viss grad, upplever den högsta
arbetslösheten sedan återhämtningen
efter andra världskriget. I Italien så står
vi inför en 40% arbetslöshet i södern,
i hela Tyskland är arbetslösheten 7,5%,
den högsta sedan 1949, och i forna
Östtyskland är den över 30%. Hur kan
vi tala om att "arbetsvägran" under
sådana förhållanden?
14
Bra fråga! Först, låt oss titta på situatio-
nen analytiskt. Vi vet att den höga graden
av arbetslöshet är en integrerad del i
kapitalets svar på den kris som arbetark-
lassen påfört den - i vilken kampen mot
arbetet spelade en avgörande roll. Detta
är inget nytt, det var en välkänd strategi
under 1800-talet, faktiskt ända fram till
1930-talet då en enorm våg av arbe-
tarkamp nådde sådan styrka att den
eliminerades för en tid. Deras kamp
tvingade fram en omfattande generalis-
erad tillämpning av keynesianism och
arbetslösheten blev till en sekundär taktik,
i alla fall i Nord. Detta varade ända fram
till att den nuvarande krisen exploderade
i det sena 1960-talet - en kris för
keynsianismen, bland annat. Oturligt nog
så har krisens utvecklingsmönster blivit
sådant arbetarklassen inte haft kraften att
hindra användandet av arbetslöshet som
ett vapen. Men vilken sorts vapen är det?
Det är inte en saknad av arbete. När arbe-
tarna i Crotone säger "Allt vi vill är få är
möjligheten till arbete, för oss själva och
våra barn", så svarar de på det faktumet
att deras inkomst har minskat när de gått
från lön till arbetslöshets-stöd och deras
risk för framtida inkomst-minskningar har
plötsligt ökat. När arbetare förlorar sina
lönejobb flyttas de från arbetets aktiva-
till reservarmé. Men reservarmén arbetar
fortfarande - den förutsätts att fortsätta
med arbetet att reproducera arbetskraften
och att få arbetsmarknaden att fungera
genom att söka efter avlönade jobb.
Detta är ett gammalt och alltför bekant
fenomen i Kalabrien och vi vet att arbets-
marknaden ofta börjat fungera först efter
migration när arbetare har tvingats att
flytta till Nord i jakten på en lön.
Delvis därför att den internationella
löne- och inkomsthierarkin är nödvändig
för att kontrollera klassen globalt. I
det stora hela för att i de utvecklade
områdena finns folk som lönsamt kan
sättas i arbete och i andra områden kan
de inte det. Vad marxister gång på gång
har misslyckats att förstå är att arbetarna
i "underutvecklade" områden har vägrat
arbeta för kapitalet på dess villkor, det
vill säga på lönsamma villkor. Deras
"bakåtsträvande" var deras vägran att
infogas i arbetarklassen. Underutveckling
är ett mått på deras styrka, inte bara
deras svaghet (som exempelvis oförmåga
att kräva en hög lön). Den internationella
motsvarigheten till att se arbetarna här
hemma som offer är att se arbetarna på
andra ställen, de på botten av den interna-
tionella lönehierarkin, som bara utsugna
och förtryckta. Begreppen "utvecklade"
och "underutvecklade" är verkligen miss-
visande. Inte bara för att de utpekar proc-
esser som något givet, så det ska vara,
utan för att de även beskriver strategier.
Idag så underutvecklas de en gång så
hastigt framväxta utvecklade och indus-
trialiserade områdena i Amerika och
Nordeuropa genom att de till exempel
blir avindustrialiserade medan områden i
det som kallas tredje världen utvecklas
(blir industrialiserade). Mönstret kan bara
förstås som en följd av klasskampens
förändrade tempo, förändringar i maktba-
lansen i det hela när sammanhållningen i
den helheten hela tiden hotas av attacker
på alla plan i dess hierarki. Ingen analys
av den nuvarande krisen för arbetarklas-
sens styrkepostition kan vara användbar
om den inte greppar de lokala olikheterna
inom en bredare kontext. Kapitalet
agerar på ett globalt plan och arbetark-
lassens kamp dyker upp överallt. Därför
måste antikapitalistiska strategier, precis
som kapitalistiska strategier, formuleras
och föras globalt. Multinationellt kapital
organiserar sig igenom multinationella
företag, mellanstatliga förhållanden och
övernationella statsformer (som Interna-
tionella Valutafonden). Ingen av dessa
passar oss, men vi måste organisera den
internationella spridningen av vår kamp
på ett globalt plan. Att tänka globalt
och agera lokalt räcker inte, våra lokala
aktioner måste komplettera varandra och
det inträffar nödvändigtvis inte automa-
tiskt.
Del III. Arbetsvägran
Efter 70-talet så verkar i Italien den
uttryckliga teoretiska argumentationen
för arbetsvägran ha övergetts. Detta
hänger utan tvekan ihop med konstat-
erandet att massarbetaren, vars praktik
av vägran inspirerade den analysen, har
försvagats, splittrats upp geografiskt och
att en ny klassammansättning har vuxit
fram. En del talar även om arbetets kon-
stitutiva makt [the constitutive power of
labor] utan att explicit ha teoretiserat
förhållandet mellan denna framväxande
makt och kampen mot arbete. Du
verkar i motsats till dessa, tycka att
vägran att arbeta inte kan avfärdas
varken inom den nuvarande kampens
nivå eller på nivån av politisk/teoretisk
begreppsbildning. Kan du utveckla
detta?
11
 Framträdandet av "arbetsvägran" som
ett specifikt krav i Italien, var en viktig
påminnelse om att arbetarklassen alltid
har kämpat mot arbetet, från den primi-
tiva ackumulationens tid ända fram till
idag. Ibland har reduktionen av arbetet,
befriandet av livet från arbete, varit
det specifika kravet, som i det för 10
timmars eller 8 timmars arbetsdag som
Marx skrev om i Kapitalet. Mellan
1880 och 1940 tog arbetarkampen i USA
och halverade arbetsveckan och skapade
helgerna. Under andra perioder, speciellt
när den officiella arbetarrörelsen hade
makten, har kravet undertryckts och
hållits dolt, endast märkbart i form
av arbetarnas passiva motstånd och sab-
otage i vardagslivet. Som en följd av
uppkomsten av att ett sådant specifikt
välartikulerat krav framträdde så
förnyades den marxistisk teorin på ett
viktigt sätt. Under 50-talet, som exempel,
var även de autonoma marxisterna som
synliggjorde och teoretiserade arbe-
tarkampens autonomi och uppvärderade
delar av klassens autonomi (som svarta,
kvinnor) tillbakahållna av tanken att rev-
olutionens syfte var att befria arbetet
genom att tillägna sig det. De italienska
massarbetarnas massiva arbetsvägran var
en levande påminnelse om den
grundläggande sanning att så länge som
arbetet är medlet för dominans, kommer
arbetare att kämpa mot arbetet (och
därigenom mot att vara arbetare). Nu i
efterhand så kan vi se att en stor del av
de sociala konflikterna under det sena 60-
och 70-talet kan tolkas i termer som kamp
mot arbetet, även om protagonisterna inte
själva formulerade sina krav i sådana ord-
alag. Mycket av studentrevolten gick ut
12
på att vägra arbetet att skapa arbetskraft
tillsammans med krav på att få tid och
möjlighet att studera saker som svarade
mot studenternas behov snarare än kapi-
talets behov. Mycket av kvinnorevolten
kan ses som att vägra de traditionella roll-
erna i den sociala fabriken: som arbet-
skraftens avlare och återskapare följt
av kraven på nya könsroller och andra
sociala relationer. De svartas revolt på
gatorna i de amerikanska städerna var inte
bara ett desperat rop utan ett uppror mot
den roll som tilldelats dem inom acku-
mulationen: i dess periferi som en del
av reservarmén som fick arbetsmarknaden
att fungera, flyttandes in och ut ur de lägst
betalda lönejobben, leva under existens-
minimum, vara utstängda från politiskt
deltagande och så vidare. Deras kamp
var förkastandet av en viss sorts arbete,
precis som studenterna och kvinnorna,
men likväl ett förkastandet av arbetet.
Oturligt nog, med deras traditionella
fokus på oalienerat arbete som
mänsklighetens mening, så har många
marxister varit alltför snabba att glömma
denna fundamentala antagonism inom
kapitalismen och ständigt fallit tillbaka
till ideologin hos de
sekelskiftesrevolutionärer som ville "ta
över produktionsmedlen", "ta över fab-
riken" (eller i efterkrigstidens sociala
fabrik "ta över staden") med målet att
bli både förmän och arbetare. Det faktum
att klassammansättningen förändras, av
utspridningen av delar av fabriken, den
delvisa fragmentering av organisations-
formen som sammankopplades med mas-
sarbetarna till en mer flexibel, eller
flytande, organisation av "samhälleliga
arbetare" (operaio sociale) förändrar inte
denna grundläggande antagonism, det
förändrar bara kampens former. Jag var
i Milano 1978 på en konferens i Arkitek-
turskolan på temat "Fabbrica Diffusa"
där det var mycket diskussion om i
vilken grad fabrikens utspridning var ett
smart kapitalistiskt svar på massarbetar-
nas kamp eller till vilken grad det var en
kapitalistisk anpassning till uppkomsten
av en "samhälleliga arbetare" som hade
lämnat fabriken frivilligt. Sedan dess har
det pågått en betydande forskning inom
denna fråga med bevis för båda fenom-
enen - som vi borde ha misstänkt. Men
antingen om vi talar om framträdandet av
lösliga företag som koordinerar arbetets
påförande indirekt genom manipulerandet
av tillgång och efterfrågan (av finanser,
av marknader, av inmatning) eller om den
dunkla högteknologiska sammankopplade
värld som internt länkar forskarnätverk
över hela världen, förändrar inte det fak-
tumet att individer och små grupper av
individer har en direkt kontroll av delar av
produktionsmedel det faktum att de
fortfarande tvingas arbeta för kapitalet.
Det har alltid funnits vissa arbetare
som har haft en direkt kontroll över
sina produktionsmedel, till exempel
självständiga långtradarchaufförer eller
konstnärer, småjordbrukare och bönder.
Det faktum att dessa produktionsmedel
nu kan bestå av datorer och design-
program eller manufaktur-utrustning
förändrar inte att de fortfarande är
tvungna att arbeta för kapitalet.
Påförandet av ett "immateriellt arbete" är
precis lika mycket en form för dominans
som det "materiella" arbetet. Att tvingas
att arbeta med ditt huvud - vilket alltid
varit en integrerad del av arbetet och
länge varit en specialiserad uppgift för
vissa medan andra begränsts till att arbeta
med andra delar av sin kropp - förändrar
exploateringens villkor men inte dess
verklighet. Det förändrar bara villkoren
hur tvånget fungerar och möjligheterna
för vägran och underordning [insubor-
dination]. Till den grad som nutida
marxistiska teoretiker talar om "arbetets
konstitutiva makt" utan att se
motsättningarna i det arbetet och placera
dem i en bredare uppsättning av sociala
antagonismer, glider de tillbaka till den
gamla traditionella socialistiska glorifier-
ingen av arbetet. Det faktum att kapitalet
försöker omforma hela livet till arbete
betyder inte att de lyckas och att det enda
vi därför behöver tala om är arbetet och
dess "konstitutiva makt". Kampen mot
arbetet sprider sig med dess påförande
så det är möjligt att utforska både vari-
anterna av arbetsvägran och av de verk-
samheter som byts ut mot arbete, och
därigenom det förändrade förhållandet
mellan arbete och icke-arbete. Som ett
resultat av omfattande undersökningar
och praktisk erfarenhet, vet vi en hel del
om vad det betyder att arbetsvägra vid
löpande bandet - hur arbetare strejkar,
hur de saboterar det löpande bandet
så de slipper arbeta och så vidare.
Undersökningar har också avslöjat vad
det innebär att vägra att arbeta i den
sociala fabriken - hur kvinnor vägrar föda
barn, hur studenter vägrar att studera, hur
arbetslösa vägrar leta efter arbeten och
så vidare. Sådana undersökningar ger en
antydan om vad det betyder att vägra
"immateriellt arbete". Det kan röra sig
om allt från hur arbetare spelar dataspel
13